Future Islands
Way Out West, 13/8 – 2015

Future Islands gjorde för tre år sedan odiskutabelt en av 2000-talets bästa svenska festivalspelningar. De hade släppt tre album men var fortfarande doldisar, Hultsfred regnade sönder och folk sökte ovetandes skydd i före detta Teaterladan. Där stod Samuel T. Herring och försökte slå hål på sitt bröst. Det var en konsert där man såg hur folk runt omkring gång på gång sms:ade sina vänner för att få dem att göra samma sak, komma dit, och det var säkert inte mer än en tredjedel som hade hört dem innan. Herring förde sig som en extatisk profet – jag har aldrig under mina snart tio år som festivalbesökare sett något liknande – och verkade titta varje person där inne i ögonen någon gång under deras knappa timme.

Sedan dess har det gått snabbt för Future Islands. De återkom samma höst för flera klubbspelningar och i fjol kom året där allt gick deras väg. Det senaste indiebandet som slagit igenom i samma omfång med sin först fjärde fullängdare i ordningen måste vara The National. Och liksom Matt Berninger gjorde för sju år i samband med Boxer äntrar Baltimore-kvartetten Linnétältet inför en publik som sträcker sig en bra bit utanför dukarna. Skillnaden mellan de båda orkestrarna är att Herring verkar behöva en direkt närhet till sin publik för att inte framstå som en produkt av sig själv.

Det har varit samma visa under övriga gånger vi korsat vägar under Singles-turnén: både på Roskilde och Primavera förra året tände Future Islands eld på sina låtar – samspelet har blivit ännu tajtare och deras sångare dundrar fram som en överförfriskad skådis på Dramaten –  men de allt större publikhaven tar gladeligen emot deras energi och spottar i samma veva ut de emotionella elementen. Låtar som Walking Through That Door och Inch of Dust har i grunden så mycket nerv, men när Herring numera framför dem framstår han ibland som en gestikulerande apa vars mest teatraliska konster folk applåderar (inte för att han är det, men det är som att många behöver ett grottmonsterskrik varje halvminut för att tycka att han levererar). Ska de prompt spela i tältet så sätt åtminstone på storbildsskärmarna så det blir någon form av närhet även för majoriteten av åskådarna. Dessutom borde det vara långa fängelsestraff till de ljudtekniker som mixar Herrings sång för lågt, vilket bland annat resulterar i att det i hans fall alltid intressanta mellansnacket skjuts ner innan det ens börjat.

Men det är klart att Future Islands är ett helt fantastiskt band, med projektiler till låtar som siktar mot både hjärta och ben, och ingen kan ta ifrån dem det. Live är de lite fångade i sin egensydda kostym numera, samtidigt som de förtjänar allt det här och mycket därtill. Herring är en genuin konstnär, jag tror att han aldrig gått ut på scen utan målet att trollbinda. Han är bättre än de flesta – men han kan ännu mer än så här. Nyckelraderna ”People change / But you know some people never do” dånar högst mot tälttaket. Samuel T. Herring har inte förändrats. Situationen har det.