På de brittiska öarna har alternativ gitarrdriven popmusik aldrig varit en bristvara i modern tid. London-baserade Gengahrs drömska indiepop är verkligen inget undantag från den genren, men inom dessa välbeprövade ramar stack de 2015 ut med sitt debutalbum A Dream Outside. De var lugna utan att vara tråkiga, riviga utan att riktigt klösa, och på sin uppföljare Where Wildness Grows trampar de på ungefär samma stigar som då.
Det andra albumet är välbekant en svår uppgift för många artister och band. Musiken ska kännas ny men inte för annorlunda, essensen i musiken ska vara intakt, samt en rad andra förväntningar. Gengahr har själva i intervjuer beskrivit hur processen att spela in en uppföljare krävt slopningen av ett praktiskt tagit färdigt första utkast. Mycket talar för att det var tur att det hände, då slutresultatet på Where Wildness Grows lyckas med att pricka in de flesta kriterier för ett bra andra album.
Men fortfarande i sina glittriga mjuka spår är det ibland svårt att dra en skiljelinje mellan var det gamla albumet slutade och var det nya tar vid. Oftast kan detta kännas som något platt, men i Gengahrs fall är det bara något som gör att de behåller sin kärna. I subtila svängar mellan varje låt får de ett nästan identiskt koncept att kännas annorlunda från den som kommit innan. Som mörka och något argsinta Carrion, första singeln inför det nya albumsläppet, där sångaren Felix Bushe går ifrån sin annars helt genomgående falsett i vissa partier. Steget är inte jättestort, men tillsammans med ett högre tempo och hårdare gitarrer skapas ändå en stark känsla av att detta är något nytt.
Överallt känns detta igen över albumets spännvidd. Den mystiska ridån är fortfarande där i det lätt psykedeliska soundet, men det ligger något råare och mindre skimrande i luften. Vid första bekantskapen med albumet är detta dock inte lika tydligt, där första spåret Before Sunrise inleds med en förförisk hook från gitarristen John Victor. Den är som solsken på strängar och nästan lite beroendeframkallande i välmåendet den framkallar. Men det är ungefär så mycket kristallklart positivt och glatt det finns på skivan.
Tar man in i beräkningen att de alla även är konstnärer, och att basisten Hugh Schulte målar alla deras omslag, märks det även i det visuella att de gått åt ett mörkare håll. Utan att aldrig riktigt trampa utanför sin redan utmärkta bana lyckas de med att vrida och vända på var de sätter ned sina små markörer helt enkelt. Musiken är något mindre skimrande utan att tappa sin lyster, och Where Wildness Grows håller spänningen levande i lugnet precis som Gengahr gjort tidigare.