George Clinton & Parliament Funkadelic
Stockholm, 8/5 – 2017

Det finns få artister som kan stoltsera med att vara lika betydelsefulla för musikhistorien som George Clinton. Tillsammans med sitt Parliament–Funkadelic-kollektiv skapade han både några av funkmusikens mest inflytelserika album, samtidigt som hans musik har legat till grund för västkusthiphopens framväxt på 90-talet i form av att hans musik har samplats. Att denne legendar intar Göta Lejon är både mäktigt och väcker en huvudsaklig fråga: varför spelar funkens konung i en lokal med sittplats? Det ska visa sig att sittplatserna inte alls kommer att användas.

I vad som känns som mitt i ett soundcheck hoppar den 75-årige George Clinton in på scen och börjar vråla med i inledande Atomic Dog. I både den och många av de efterföljande låtarna är ljudet under all kritik, och det går knappt att urskilja de texturer som de många musikerna på scen spelar. Stundtals låter det nästintill som kakofoni, men med det sagt – väldigt svängig kakofoni. Trots ljudbekymmer står nästan hela Göta Lejon uteslutande upp under konsertens två och en halv timme, samtidigt som Clinton guidar oss genom sin enorma låtskatt. För en enorm låtskatt har han verkligen, trots att vi ibland bara får höra fragment av den.

I takt med att ljudet blir bättre blir även det organiserade kaoset på scen mer motiverat. Allt centreras runt Clinton själv som allt som oftast sitter på en pall och leder sitt band. Ibland vrålar han något i micken, och ibland ger han uppmärksamhet till det stora antal musiker han har med sig på scen. Hans roll som huvudperson avlöses ofta av en serie bifigurer som till synes helt godtyckligt springer på och av scen och får igång publiken. Trots att inte alla är på scen samtidigt är det ändå imponerande att kunna ha med sig så många artister på en turné som den här. Parliament och Funkadelic har alltid grundats i kollektivet – och den känslan finns genomgående på scen.

Som bäst blir setet när Clinton själv är med och funkar – hans glädje och entusiasm är helt klart farligt smittsam. När Clinton inte är med är det lätt att andra element tar över, såsom bandets vilja att bland in hårdrock och dötrista gitarrsolon. Funkadelic-klassikern Maggot Brain, som ju bara består av ett enda långt gitarrsolo, slaktas till den grad att det lika gärna skulle kunna vara en Eddie Van Halen-imitatör som spelade på scen. Nog för att det ska vara ett gitarrsolo – men inte ett sådant gitarrsolo. Med det här bandet är det Parliament-låtarna som funkar bäst (!) – Flashlight och P-Funk (Wants to Get Funked Up) svänger verkligen så det sjunger om det.

Trots det dåliga ljudet, det omotiverade springet på scen och Clintons ofta obefintliga medverkan så bjuder den här inkarnationen av hans musik på en funkfest utan dess like. Trots att verkligen inte allt sitter, stämmer och är rimligt så är det nästintill omöjligt att inte röra på åtminstone någon kroppsdel. Uppgiften Clinton hade – att få Stockholm att funka loss – uppfyllde han med råge.