Ghost
Gröna Lund, 26/9 – 2014

För ett par år sedan började det pratas om Ghost och redan då kunde man ana att de skulle bli den svenska rockmusikens frälsare. På ett utsålt Debaser Strand exponerades Opus Eponymous för allra första gång. Ett japansk tv-team var på plats när mörkret valsade fram, satan reste sig och kravellstaket höll på att ge vika. Det var egentligen bara början. Historien om Ghost spreds likt en löpeld. Inte bara bland hårdrockare, smala Pitchfork-hipsters valde deras rock signerad 70-talet framför norsk black metal vilket annars är lite av frukost i utvalda delar av Brooklyn.

Ghost är inte längre en myt. Det är ett av Sveriges just nu viktigaste rockband. När man snodde Black Sabbath-riff, blandade in satanism och hemlighetsmakeri så hittade man en formel som både var unik och framgångsrik. Man behöver inte veta vad Best New Music innebär eller för den delen heta Dave Grohl för att uppskatta de stilistiska gitarrer som Ritual är. Att Gröna Lund är fullsatt har mycket med deras relativt lättillgängliga melodier att göra. Personligen rör jag mig oftast långt från kretsar där Behemoth och Mayhem är föremål för bandtischor. Det är inget medvetet val, men det har bara blivit så att vi aldrig varit ett, jag och den hårdare skolan av metal. Med det sagt, jag kan ändå förstå storheten i ett annat verk signerat satan, The Satanist, Polens främsta bidrag till dagens metal.

Med två hyllade album i ryggen har Ghost, numera även Ghost B.C, en enorm katalog med svulstig rock att välja från. Oavsett om vi rör oss mellan Secular Haze eller Genesis handlar det om stora rockmattor där bandmedlemmarna iförda svarta kåpor visar upp ett imponerade samspel. Bandmedlemmarna påminner om dementorerna som vaktar fängelset Azkaban i Harry Potter, men till skillnad från att suga ur publiken energi plockar de fram djävulen i oss. Även barn med hörselkåpor sittandes på sina pappors axlar viftar hängivet med mörkrets tecken. I rampljuset står überpopulära Papa Emeritus II, men jag skulle vilka skänka lite mer tid åt The Nameless Ghouls som de övriga bandmedlemmarna kallar sig. Deras tekniska uppdrag hamnar tyvärr i skymundan när Ghost istället väljer att omvandla Gröna Lunds stora scen till ett nytt spökhus.

På sätt och vis är det här en motpol till kyrkans heliga rum. Trots detta är referenserna många – Year Zero och Infestissuman liknar bäst en psalm signerad djävulen. Själva mässandet blir extra storslaget när den hängivna publiken som är flera storlekar större än den vi såg på Arcade Fire tar i för kung och fosterland. När låtarna inte heter massiva Year Zero, den självklara allsångsavslutningen Monstrance Clock eller rifftäta Elizabeth uteblir dock den religösa upplevelse som Ghost så ofta är. Och då spelar det ingen roll att The Beatles Here Comes the Sun återfinns i kvällens setlist, iklädd en betydligt mörkare kostym passerar den nästan obemärkt förbi.

70-minuter i mörkrets tecken räcker dock för att bevisa att det där japanska tv-teamet hade rätt, rockmusikens frälsare är här, hand i hand med satan. ”Come together / Together as one / Come together / For Lucifer’s son” är inte bara en löjligt mäktig allsång, en oemotståndlig orgel i bakgrunden bidrar till att inviga hösten i dess mörkaste färg.