Det räcker med att titta på Ghosts pressbilder för att känna sig säker på hur de låter. Mot en svart bakgrund står en elakt stirrande sångare med corpse paint och komplett påveutstyrsel (med den uppenbara ändringen att korset är upp-och-nedvänt). Kring sig har han ett antal anonyma gestalter som alla bär heltäckande svarta kåpor och likadana djävulsliknande masker. Flörten med satan och alla hans vänner är löjligt uppenbar. En enda genre dyker upp i huvudet: Black metal.
Krocken med hur bandet faktiskt låter kunde därför inte vara större. Ur högtalarna kommer istället snäll 70-talsmetal, med rötterna i Black Sabbath, kombinerat med slagkraftiga poprefränger. Pop i en metalklädsel, om man så vill. Orglarna viner värmande kring huvudet och gitarrerna spelar tunga men följsamma riff. Alltihop toppas av att Papa Emeritus III sjunger enkla popmelodier om satan. Det kan verka bedrövligt, men är i själva verket helt fantastiskt. Det är just den egensinnigt skrivna musiken, tillsammans med den totala kontrast som uppstår emellan musik och image, som gjort att Ghost blivit en av metalvärldens mest osannolika vinnare.
På det tredje albumet slipas det etablerade konceptet ytterligare. Meliora plockar från råheten som präglade första skivan och kombinerar det med den poppiga och bakåtblickande anda som fanns över Infestisummam. Ut kommer bandets bästa skiva hittills. För den som gillar att spåra subgenrer är det en ren fest: From The Pinnacle To The Pit och Absolution har tydliga thrash-riff, väsande Mummy Dust för tankarna till Black metal, Cirice bär drag av stoner (och påminner om Mustasch) och Majesty är svängigt rocknroll-aktig.
Oavsett inspiration och riffande bär dock hela skivan ett gemensamt drag: det rör sig i grund och botten om popmusik. Det blir tydligt i refrängerna, som nästan uteslutande är storartade och melodidrivna. När bandet bejakar och omfamnar den sidan av sig själva blir skivan som bäst. He Is, vars intro får ett gammalt In Flames-fan som mig att fånle, är albumets bästa låt och bär hooks och melodier som fastnar direkt. Melodifestival, i ordets positiva bemärkelse. Intressant nog har dess text närmast kristna formuleringar. Som en lovsång, med gud utbytt mot satan. Bredvid den på toppen står avslutande Deus In Absentia, där synkoperat sväng kombineras med en enkel och mäktig refräng.
”Meliora” är ett latinskt uttryck med innebörden ”en strävan efter något bättre”. Den strävan hörs tydligt, och ger alltså resultat. Men trots det trillar skivan då och då över i att bli fånig på riktigt (vilket alltid är en risk för det här bandet). De två mellanspåren, som är minutlånga och heter saker som Spöksonat, är produkter av tråkiga metalklyschor och känns helt onödiga. Utöver det är skivan också tydligt präglad av det faktum att scenkläder inte hörs. När den chockrockiga imagen inte märks får låtarna stå på egna ben, vilket på sätt och vis är bra eftersom de förtjänar det. Men det gör också att albumet då och då känns platt och tråkigt. Ghost har nämligen alltid varit ett liveband. Det första de gjorde efter att ha bildats var att gemensamt skissera ett slutmål: att spela i en kyrka med bomber och eld. Meliora är ytterligare ett steg på vägen dit. En strävan efter något bättre.