Ghost
Roskilde, 30/6 – 2016

Ghosts frontperson Papa Emeritus är inte en person som använder stora gester eller hoppar runt på scenen. Snarare utstrålar han en stilla pondus, som med små rörelser framkallar en aura av värdighet och auktoritet. Han beter sig passande nog som en ambassadör för sitt band, och det är ingen tvekan om vad Ghost försöker pitcha. Under spelningens längsta mellansnack frågar Emeritus publiken: ”For thousands of years the female orgasm has been regarded as the work of the Devil. What do you think about that?” Publiken buar. ”Well, you see, it’s a trick question”.

Kärt barn har många namn, och alla möjliga och omöjliga synonymer används tveklöst denna kväll. Bakgrunden består av en målning av ett katedralfönster där världens kanske mest berömda antagonist framträder med en förvånansvärt vänlig uppsyn, prydd av en gloria. Bandmedlemmarna är klädda (med undantag för Emeritus berömda påve-utstyrsel) i nattsvarta uniformer med metallmasker, så att de anonymiseras till de ”nameless ghouls” som utgör bandet. Men att de är namnlösa betyder inte att de saknar karaktär, de rör sig på scenen, har publikkontakt, uppträder i olika formationer och gör just de dramatiska gester som bandets pater smakfullt avböjer. Det är som ett rockmusikens lifehack för att kunna vältra sig i beprövad och överdriven roskstjärnemimik utan att det blir odrägligt narcissistiskt.

Under det senaste året har det gått att observera en stark uppgång i antalet Ghost-tröjor ute i allmänheten: bandets fanbase har utan tvekan vuxit utanför sin ursprungliga kultpublik och expanderat in i ett mycket bredare sammanhang. Det fantastiska är att denna tillväxt inte inneburit att fansens hängivenhet blivit utspädd. Vad vi ser ikväll är ett band som både artistiskt och popularitetsmässigt befinner sig på toppen av sin karriär, samt en publik som sjunger med i vartenda ord som bygger upp Ghosts djävulsdyrkarsånger. Allsångsvänligt är just vad det är: Ghosts stora melodiska refränger sattes ihop för tillfällen som dessa, där tusentals människor vrålar ”Come together as one, come together for Lucifers son” till triumferande, melodisk heavy metal.

Papa Emeritus sångröst har varit föremål för en del kritik, framförallt för att den anses för mjuk eller för svag för musikstilen gruppen representerar. Oavsett om den faller en i smaken eller ej så är rösten stark och klar ikväll, och den smälter in i publikkören på ett sätt som skapar en fin kollektivistisk gudstjänststämning, fast tvärtom. Dessutom matchar den mjukheten i bandets musik, som ju får betraktas som metal i dess vänligaste och mest kontrollerade form. Den som upplever Ghosts musik som hård eller aggressiv bedrar förmodligen sig själv: metalingredienserna är framförallt en del av musikens komposition och stil snarare än ett uttryck för aggression. Det är ett sätt för gruppen att ta sats inför de explosiva refrängerna, som ikväll exploderar som fyrverkerier av energi och extas.

Konsertens estetiska fulländning är att dö för, till exempel när Emeritus svingar ett rökelsekärl samtidigt som the nameless ghouls står i formation runt honom och spelar den mäktiga inledningen till Con Clavi Con Dio. Det ser bitvis ut som en levande tavla, mycket tack vara den smakfulla belysningen. Musiken låter också helt fulländad tack vare bandets samspelta musiker, och helt försvunnen är den lite fyrkantiga känslan som ibland kan uppstå på albumen.

Det finns inte mycket mer att säga förutom att allt var i total synk, Ghost var precis allt publiken hade hoppats på och publiken var en utomordentlig församling som kunde alla psalmer utantill. Mer behövs inte för att skapa magi på en festival, även om bandet hade mycket mer än bara det nödvändigaste att bjuda på. Folk har blivit satanister för mindre.