Metalbandet Liturgy har ofta avfärdats av purister inom genren för sina subversiva och genrekorsande kvalitéer. Men när de tidigare i vinter släppte första singeln från kommande skivan The Ark Work var det för långt från någon typ av ”ursprungs-black metal” för att överhuvudtaget kunna ha en åsikt kring hur bandet passar in i en eventuell black metal-kanon, men om det är något internet lärt mig så är det att folk ALLTID har åsikter. Därför är det kanske föga förvånande att jazztrion BADBADNOTGOOD på samma sätt gett upphov till en ”tru jazz”-diskurs där argumenten mot dem inkluderat deras oheliga inslag av hiphop såväl som avsmak inför det faktum att tre unga, vita collegekillar tacklar musik med rötter i en från början afroamerikansk musikstil. Trots profilerande tolkningar på låtar från James Blake, My Bloody Valentine, Gucci Mane (!) och Tyler, the Creator tvångsanpassas de till ett jazzlandskap där de inte hör hemma.
Det övertydliga flörtandet med hiphop och enkla men starka hooks (om inte den ironiskt garderande titeln) har länge placerat BADBADNOTGOOD vad jazzsnobbar anser vara under deras värdighet för att ens orka ta notis om dem, men här gör de en skiva tillsammans med Ghostface Killah – eller en röst överhuvudtaget – varpå nedtoning blir ett krav och regression mot ’vanlig’ jazz ett faktum.
Sour Soul är på ytan ett genidrag: ett hiphop-album med levande instrument med tyngden från en gammal Wu-Tang Clan-legendar och idéerna och det kreativa självförtroendet från en jazztrio som i vanliga fall laborerar ensamma och värnar om en egen karriär. Dessvärre blir inte symbiosen alltid helt klockren. Titelspåret visar en trött Ghostface Killah så uppblåst av självförtroende att den Wu-Tang Clan-ingjutna grund på vilken han vilar riskerar att rämna totalt. ”You can’t fuck with me nigga, this is one-one-one / with the strength of ten midgets I’ma murder you son”, rappar han och förråder för andra gången en helt oförståelig besatthet kring småväxta och deras fysiska styrka, samtidigt som leveransen påminner om Kendrick Lamars Control-vers i tonartshöjning och rim, men en heroinsluddrande Lou Reed i engagemang och vakenhet. Symbiosen blir, som sagt, inte helt klockren.
I Six Degrees hittar man i stället skivans kanske bästa spår och en ledtråd till varför Sour Soul vacklar i sin helhet. Eller, åtminstone inte når upp till sina beståndsdelars inneboende potential. BBNGs insats låter lika mellow som en spelsession GTA: San Andreas men med angelägenheten hos den svettdrypande slutscenen från förra årets Whiplash. Ghostface Killah har dessutom någon form av riktning i sitt rappande medan Danny Brown hoppar på tåget och visar att gammal är äldst inte behöver betyda bäst. På Ray Gun har populärkulturen hunnit ikapp Ghostfaces Iron Man-fäbless varpå subtila referenser till Marvels filmuniversum letat sig in i hans lyrik, men intressantare än så blir det egentligen aldrig.
BBNGs fulknep, att förvrida äldre, finstämda melodier och passa in dem i en modern OFWGKTA-skrud kanske är billigt, men onekligen effektivt. Foods orgelmelodi är direkt tagen från Nik Kershaws Wouldn’t It Be Good från -84. Musiklånande är aldrig tråkigt när det föranleder en vild katt- och råttalek genom 80-talets musikskatt för att komma på vilken låt man lånat från (känslan när en kompis till sist brölade ur sig titeln var nästintill sexuell).
Det bestående intrycket av skivan är positivt men frustrerande nära lyriskt. Det är ett resultat av två talangfulla artister som båda lämnar det tyngsta jobbet till motparten. Ghostface Killah lämnar utrymme för BADBADNOTGOOD som i sin tur lämnar utrymme för Ghostface Killah och skivan lyckas aldrig riktigt fylla i tomrummen.