Ghostpoet har framtiden i sin hand
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Ghostpoet

Berlin Festival

Betyg: 8/10

Den relativt unga hiphopscenen har utvecklats från att vara monotont pratande över ett beat till att bli en av de mest innovativa musikstilarna vi har. Alla de subgenrer som ryms  inom termen är så mångfacetterade att de ofta är svåra att definiera. Kreativiteten och uppfinningsrikedomen stimuleras därför för de som vågar kasta sig ut på oprövade vingar, och det är då intressanta uppstickare som Ghostpoet träder fram i rampljuset. Obaro Ejimiwe går på Berlin Festivals absolut minsta scen till One Twos Run Run, en låt vars atmosfär doftar smutsig storstadsnatt. Med sig har han en trummis och en gitarrist, som blåser liv i den annars datorbaserade ljudbilden. Ejimiwe tacklar därmed det problem som många laptopmusiker brottas med – avsaknaden av känsla i elektroniskt producerad musik. Ghostpoet behandlar sin medhavda trummaskin som ett proffs. Med van hand transformerar han ljudbilden genom att ratta reglagen i precis rätt ögonblick. De bakomliggande, knastriga grimebeatsen är nedtonade till förmån för livetrummorna, i det här fallet ett lyckat experiment. De reverbdränkta men blygsamma gitarrslingorna skapar en minimalistisk känsla, inte helt olik den som The xx bemästrat. Samtidigt lyfts arrangemangen och levereras med en större energi än på skiva, likaså med större aggressivitet.

Något som också blir tydligt i livesammanhang är Ejimiwes skicklighet som låtskrivare. Hur klockrena produktioner som Cash and Carry Me Home och Liiines inte kan vara undergroundhits övergår mitt förstånd. Även om den samplade kvinnorösten i refrängen på Surivive It är rätt corny så är engagemanget på riktigt när Ejimiwes unika, bluesraspiga röst desperat spottar ut uppgivenhet inför livet och förbannar kreativ frustration. När han sluddrar ångestfyllda, existentialistiska textrader på sin karaktäristiska Conventrydialekt känns det äkta. I ett förlängt slut som nästan lutar åt postrock går Ejimiwe sönder när han skriker ut sin ångest över ett alkoholmissbruk som gått över gränsen, och instrumenten sluter upp vid hans sida med likvärdig intensitet. När den relativt stora publiken lämnar den lilla scenen står det klart att Ejimiwe förmodligen är en av de mest originella och underskattade brittiska rapparna idag; en som tveklöst förtjänar mer uppmärksamhet.

Foto: Jon Egerlid