För en musiker vars största behållning på debutalbumet var originalitet är andra plattan alltid problematisk. Överraskningsmomentet som gör lyssnaren uppspelt över det nyskapande är ofta borta. The xx fick från vissa håll kritik för att ha hållit sig för nära debuten på Coexist och Beach House berättade i en intervju med Pitchfork om sin frustration över att musikindustrin idag uteslutande har kommit att handla om ”sound”:
”It’s this pathetic era we’re in where people are like, ”I’m done with them, I need a new sound; I’m a baby, I need something every five minutes.” […] ”Sometimes, I feel like people aren’t listening to our songs, they’re just listening to the sound. ”
För Obaro Ejimiwe aka Ghostpoet handlade de hyllningskörer som stämde upp i samband med debuten Peanut Butter Blues & Melancholy Jam (och gav den en prestigefull Mercury Prize-nominering) uteslutande om sound. Hur unikt det var; övergripande UK Garage men med udda låtstrukturer, hooks som Jessie Ware lika gärna kunnat plocka upp för sina poprefränger (läs: Survive It), men framför allt var det Ejimiwes hemmabygge till sluddrig, alkoholpåverkad pratsång som utmanade konventionerna. Some Say I So I Say Light kommer inte med några positiva soundmässiga överraskningar, och saknar dessutom det kontinuerligt starka låtbygge som genomsyrade debutens höjdpunkter i Us Against Whatever Ever och Cash & Carry Me Home.
Efter två år av mer eller mindre konsekvent turnerande börjar Ejimiwe uppenbarligen känna sig hemmastadd med sina två livemusiker på gitarr och trummor. Han plockar in Dave Okumu (The Invisible) för gitarrslingan på Plastic Bag Brain och Charles Hayward (This Heat) står för en imponerande prestation bakom trumsetet på hängiga Sloth Trot. Men atmosfären på uppföljaren är övergripande mer industriell, maskinell och mörk. Ejimiwes eget mummel anpassar sig väl till det nya klimatet, även om Lucy Roses mjuka röst inte är lika övertygande mot Dial Tones robotgnissel som Gwilym Golds är på melankoliska Dorsal Morsel; albumets musikaliska peak.
Some Say I So I Say Light saknar den värme som fanns på Peanut Butter Blues. Det kala, industriella ljudlandskapet skär sig mot Ejimiwes vardagsförankrade texter – här trivialt ointressanta med en igenkänningsfaktor långt från debutens lysande missbruksproblematik – om plånböcker ”overdosed on Amazon” på ett sätt som alienerar de lyssnare som tidigare kunde identifiera sig med brittens lyrik. Avsaknaden av distinkta refränger gör låtarna repetitiva, då deras grund utgörs av en enkel, återkommande slinga. Debutens mer poporienterade spår som Liiines är betydligt vassare än nysläppen Msi Musmid och Comatoses experimentella industrioutro. Känslan är lite densamma som när Thom Yorke på sitt soloalbum och med Atoms For Peace började experimentera med minimalistisk electro. Hans annars så identifierbara röst blev till ett intetsägande vakuum, inplastat och distanserat. Ghostpoet lider av samma problem på Some Say I So I Say Light. Albumets stora last är tydlig; det väcker inga känslor.