Förra året släppte Umeåduon Gidge albumet Lulin. Två spår på cirka 20 minuter vardera med mörk skogsambient där ångesten alltid låg som ett dis över produktionerna. Med den tillhörande kortfilmen och dess bakomliggande historia blev känslan av isolation intensivare, den spöklika stämningen än mer skrämmande. Nästan helt borta var de pulserande produktionerna från debuten Autumn Bells, i stället var tystnaden som verktyg och instrument en central hållpunkt.
LNLNN växte fram ur önskan att inkorporera spåren från Lulin i bandets mer dansanta livespelningar. Brottstycken från de två spåren har lyfts ut, kastats runt och försetts med vibrerande beats. Jämfört med debuten är LNLNN ett mörkare album och mycket kan givetvis förklaras av originalmaterials inneboende svärta. Det ligger fortfarande en dimhöljd mystik över samtliga sju spår. I stället för en hoppingivande längtan och en barnliknande önskan av att utforska den djupa skogen, ekar samma skog nu av kuslig ensamhet och olycksbådande oro.
Båda originalspåren Hon och Byn har i sina mittpunkter ett parti där det texturlösa mullret och ackorden avbryts av en isande röst. Oförståeliga ord yttras, skogsmarans sång tycks skära igenom väggarna samtidigt som de kryper närmare. I videons crescendo står mannen som besatt och rycker i dörren han själv låst, som om skogens övernaturliga ande lockar honom in i det mörker han tidigare försökt skydda sig från. De minimala technobeats som Gidge nu adderat känns inspirerade av samma obehagliga ryckande i handtaget. Ömsom av elektronisk karaktär, ömsom mer organiskt naturliga i form av trä och stenslag, men alltid med de djupa norrländska skogarna som utgångspunkt. Skogens röst återvänder albumet igenom: i singeln Lit går det nästan att övertyga sig själv om att orden har en betydelse som går att förstå (”It’s cold / I’m someone you can hear”), men känslan är flyktig och ersätts i stället av egna tvivel av vad som faktiskt yttrats. Var det fantasin och hjärnans behov av ordning som skapade ett mönster där ingenting egentligen fanns? Gidge simulerar känslan av att stirra ut i den mörka skogen, där trädens grenar skapar skuggiga siluetter som försvinner i samma ögonblick som fokuset riktas direkt mot dem. Det är en kittlande känsla, med nervositet och nyfikenhet i ett.
Midra har inledningsvis en välbekant stadspuls som känns igen från debutskivan, men strax efter sångens intåg gör också ett överväldigande mörkt muller successivt entré tills det helt dominerar ljudbilden. Plötsligt avtar dånet, och produktionen är återigen luftig och mer avskalad. Det är i dessa kontraster som Gidge gör sig som bäst. När det dova mullret återvänder på avslutande Hope är tonen en annan; nattens mörkaste timmar har passerat, likväl har morgonens kusliga hölje fått ge vika för en värmande sol. Precis som titeln antyder finns det något hoppfullt att ana. Mardrömmen är över, förtrollningen från skogens väsen har släppt och livet är återigen ens eget att styra över, även om skogens mysticism aldrig riktigt helt går att skaka av sig.