”My name is Giovanni Giorgio, but everybody calls me Giorgio”
Ungefär där och då, när den strofen dök upp i Daft Punks låt Giorgio by Moroder från 2013, var den okrönte discokungen Giorgio Moroder tillbaka. 74-åringen från Südtirol i Italien hade ägnat större delen av sin karriär åt att få folk att dansa, men det var nog få som förutspådde att han skulle göra det igen – såhär 30 år sedan förra soloalbumet. Déjà Vu är ett ablum som pendlar mellan kalkon och perfektion, och hade Moroder bara lyssnat lite mer på sitt pumpande discohjärta hade detta faktiskt kunnat bli riktigt bra. Mot alla odds.
När det utannonserades att Giorgio Moroder skulle släppa ett nytt album var det många som tappade hakan av två anledningar: 1) det faktum att Giorgio Moroder faktiskt släpper ett nytt album – hur många kunde tro det för femton år sedan? 2) när de såg listan på medverkande. Britney Spears, Sia, Kylie Minouge, Charli XCX och vår alldeles egna Melodifestivals-Marlene, det är inte en dålig lista namn direkt. Men går det att knyta ihop säcken med så många medverkande popdivor? Ja, eller i alla fall delvis.
När Moroder håller sig till det han kan bäst, att producera bombastisk disco, så håller Déjà Vu högsta klass. Två helt skilda spår får exemplifiera. Dels på ESC-klingande singeln Déjà Vu med Sia bakom mikrofonen som definitivt platsar på listan över årets bästa poplåtar, och dels 80-tals futuristiska La Disco som stundtals hade kunnat stämningsfull bakgrundsmusik i Kung Fury. Jag älskar det.
När han däremot försöker ge sig på att producera EDM, något som Tiësto är mycket bättre på, blir det inte riktigt lika bra. Typ introspåret 4 U With Love, som låter som något som hade gjort sig bättre på Summerbursts lilla scen förra helgen. Det blir heller inte lika bra när han med Britney Spears hjälp försöker ge liv åt Suzanne Vegas gamla Tom’s Diner (Ja, samma diner som figurerar i Seinfeld). Sammantaget blir Déjà Vu både en resa genom samtidens populärmusik och en tillbakablick mot en svunnen tid. Tyvärr en lite för spretig resa, men en resa som än dock innehåller en del riktigt höga toppar. Det är bara att konstatera – 74 is the new 24.