“I’m not a dreamer in their prime / I’m consistently not worth your time” sjunger Harmony Tividad, ena halvan av duon Girlpool, smått självutplånande i låten Pretty. Till hennes talangs försvar är det få som är som bäst när de är 23 år, och det hade väl varit ganska tråkigt om så varit fallet. Trots en EP och två tidigare album hör Girlpool till antalet band som fortfarande inte är färdigväxta, med ett album som skiljer sig mil från allt de tidigare gjort. Harmony Tividad och Cleo Tucker har spelat tillsammans sedan slutet av high school, och en del av förklaringen till skiftet ligger i att Tucker kom ut som transperson 2017 – och till följd av hormonterapi har fått en betydligt mörkare röst. Den bredare förklaringen till det musikaliska skiftet handlar snarare om att man sällan är samma person i slutet av gymnasiet som fem år senare.
Låtarna på What Chaos Is Imaginary ska ha skrivits under olika perioder i Tividads och Tuckers liv, men först nu fått den produktion och finslipning de förtjänat. Texterna lämnar minst sagt utrymme för egen tolkning och reflektion, men Tividad har på sin Instagram berättat om hur titelspåret handlar om en väldigt mörk tid i hennes liv, färgad av bland annat PTSD. Få spår har en särskilt optimistisk ton – men som en musikalisk gestaltning av att växa upp, och växtvärken som kommer med att bli en ny person, är den dock mer eller mindre fulländad.
Den som längtat efter att höra mer av Girlpools unisona rop-sjungande till enkla ackord och slagkraftiga texter kommer bli fruktansvärt besviken, för på What Chaos Is Imaginary har nästan alla bandets signum suddats ut. Både Harmony Tividad och Cleo Tucker greppar efter nya uttryck: den förstnämnda sjunger lika mjukt som Bilinda Butcher från My Bloody Valentine, i stället för med den bestämda riot grrrl-stämma hon använt under hela sin karriär. Det som är oturligt är att resultatet ändå blir ganska platt.
Instrumentationen på albumet är dock fylligare än någonsin. Den här skivan är fylld till brädden av simpla men effektiva melodier, utbroderade med tjocka atmosfärer. Ljudbilderna är medvetet konstruerade på ett sätt som backar upp deras låtskrivande som aldrig förr, och med en fast fot i shoegaze och dream pop doppar de den andra foten i slacker rock och poppunk. Girlpool som 2014 bara kompades av en bas och en gitarr låter nu shoegaze-gitarrer stöttas upp av synt, stämsång och ibland även stråkar. Extra pluspoäng för trummorna, som är så fantastiskt tonårsslacker att virveltrumman ibland låter som att den hellre skulle gå upp på sitt rum och pilla sig under naglarna än att slå nästa slag i takt.
Att Girlpool inte är drömmare i sina absolut bästa år gör inte så mycket. Det här är inte ett helt unikt album med ett aldrig tidigare hört sound. Vad det är är en språngbräda mot en karriär av intressanta val. Girlpool kommer med all sannolikhet fortsätta förvåna oss många år framöver innan de når sin kreativa topp.