Glasvegas
Kulturbolaget 17/11-2013

Klockan har precis slagit nio när ett psykedeliskt ekande börjar studsa från golv till tak vid scenen. Glasvegas, med en svartklädd James Allan i spetsen, tar plats i rampljuset och river av inledande Finished Sympathy från nya albumet. Man spar inte på någonting här i början, utan kickstartar konserten med alla reglage på elva. Gitarrerna verkligen vräker sig fram och Jonna Löfgren, den svenska trummisen, står och bankar livet ur sig som vore hon Safri Duos bortsprungna syster. Det är en energisk öppning av skottarna.

När den föredömliga tredje låten It’s My Own Cheating Heart That Makes Me Cry har lagt sig tycker jag däremot att det händer någonting. Glasvegas går på tomgång. Man börjar se igenom bandet en aning. Receptet är detsamma vid 90% av låtarna: stora gitarrväggar, aggressiva trummor – och så James Allans sång långt bak i arrangemanget. Sju-åtta låtar på raken följer detta mönster. Synthen på scenens vänsterflank riktigt skriker efter att bli använd nu. Denna svacka i konserten når sin peak då en ljudlig skånsk dam ropar ”brau jåbbat gubbar”. Jag kan inte vara den enda som sekundärskäms å hennes vägnar där och då, när bandet ber henne att upprepa vad hon precis sa. ”Bra? Asbra? That’s all I know”, svarar Allan och syftar på sin bristfälliga svenska. Kombinationen dialektal humor och tröttkörd rockkonsert slår inte väl ut i min bok. Låt oss gå vidare.

Någon låt eller två till från nya Later… When The TV Turns To Static och sen stannar spelningen upp för en behövlig paus. Det följande mellansnacket är både överraskande och roligt. Allan berättar om en svensk, enligt uppgift ”fucking mental” kille, som vid bandets förra Malmöbesök hade föreslagit en cover på Vem kan segla förutan vind. Då tog man honom och hela hans uppenbarelse med en skopa salt, men nu ville bandet göra slag i saken och faktiskt försöka sig på en tolkning av denna svenska klassiker. Denna cover blir en riktig vitaminshot. Kassera alla förutfattade meningar ni hade om skotska män med grovdistade gitarrer som sjunger folkhemsvisor på ett annat språk – det här låter jättebra.

Innan vi har gått hem för kvällen hinner Glasvegas med ytterligare ett par transportsträckor, den (fortfarande) största hiten Geraldine och mycket blandat material från de 3 album som har släppts efter den självbetitlade debuten 2008. Det är svårt att säga om det är spelningen eller bandet i sig som saknar variation – vad som är säkert är däremot att nästan 2 timmar av det här formatet är i längsta laget.