”Glasvegas alltså… Gillar folk dem fortfarande? Men du kämpar på. Starkt.” var vad min vän sa till mig förra veckan när Glasgowbandet kom på tal, och han är inte ensam om de tankegångarna. Att ett band med tre studioalbum på fem år i ryggen får den kommentaren är ju rätt sorgligt, fastän förståeligt. Debuten Glasvegas var en vacker samling spår om krossade hjärtan och rädsla utan att för den sakens skull förvandla dem till klyschor, en debut som lovade för och byggde upp förväntningarna för kvartettens framtid som band. Men med Euphoric /// Heartbreak \\\ kom vad som mest av allt kan liknas vid dödsstöten och roten till kommentarer som den tidigare, ett album som The Independent beskrev med ”as with bad acting, it’s not persuasive enough to make one care.” På Later… When the TV Turns to Static har de kombinerat de två albumen – med värsta möjliga utfall.
Vad som tidigare varit intressant och nytt i James Allans distinkta mummel stegrat till skrik-röst upplevs nu snarare som gnälligt och irriterande. Det är som att hela albumet försöker bli buret på Allans röst i kombination med vad som blivit Glasvegas signatursound, reverb-dränkta gitarrer. Sen tar det liksom slut. Styrkorna, det där som kunde lovat så mycket mer för Glasvegas, som fanns i debuten är som bortblåsta trots att de följer (exakt) samma mönster i låtarna. Om Euphoric /// Heartbreak \\\ var dödsstöten är det här begravningen. Det är reverb. Allan pratsjunger om sorg och hjärtan i ord som ändå inte fastnar i medvetandet över en pianoslinga. Rösten stegras.
Texterna tycks bli mer och mer banala ju längre in i albumet man kommer, från en hastigt upprepad rad med ”All I want is my baby” till ett spår med den emodrypande titeln I’d Rather Be Dead (Than Be With You). Det enda starka spåret på skivan är If, en tidigare demo som redan varit ute i över ett år och är den enda låten på albumet som faktiskt fastnar i hjärnan av andra anledningar än hur hemskt det är efter att man har lyssnat på den. Allan beskrev låten med ”My idea for the song came about during a phone call a while back with my good friend Alan McGee. He was talking to me about something quite difficult that was going on at the time and I said to him, ’Alan, if we didn’t go through the bad stuff, we wouldn’t recognize the good stuff; it would be invisible to you”, ett citat som egentligen sammanfattar hela albumet. Förutsägbart, löjligt och klyschigt.
Later… When the TV Turns to Static kan liknas vid en romantisk komedi, tänk inte Notting Hill, tänk mer den där filmen du råkade hyra, den där filmen som inte ens kom ut på biograferna, den som du spenderade 45 minuter med att ge en chans och sen stängde av för att det blev för psykiskt påfrestande. Precis så är Later. Det är på riktigt psykiskt jobbigt att lyssna på då allt känns alldeles för krystat, för löjligt, tråkigt. Glasvegas är ett sjunkande skepp och jag kämpar inte på längre. Det känns verkligen som att hoppet är ute.