”Glasvegas monumentalt luftiga arenarock borde kunna kännas så himla mycket bättre än såhär.”

Betyg: 4/10

Where The Action Is fick alltså även tag i skottska Glasvegas, vars spelning i Slottsskogen fick bli den tredje i ordningen av årets spelningar i Sverige. Bandet går på klockan kvart över sju, och solen har då inte ens närmat sig horisonten ännu. Öppnar gör man givetvis med Geraldine, som för första gången känns… Ja, något sömnig. Liksom James Allan själv, som av allt att döma dessutom verkar ha sprättat ett antal biror innan framträdandet. Han behåller de stora solglasögonen på, när han så kryper och krälar runt barfota på den stora scenen.

En annan faktor som pekar åt det negativa för Glasvegas (liksom givetvis för alla andra band på The Mirror Stage) ikväll, är givetvis att ganska få nog faktiskt har tagit sig till Azaleadalen först och främst med anledning av just dem. En lite måttligt fokuserad publik, med andra ord.

Och för att säga som det är: Glasvegas monumentalt luftiga arenarock borde kunna kännas så himla mycket bättre än såhär.

Visserligen gör Jonna Löfgren ett lysande jobb bakom trumsetet, och visserligen sitter de fylliga gitarrstämmorna som en smäck alla dagar i veckan, men tyvärr håller det inte riktigt ända fram. Jag hade en förhoppning om att få uppleva samma styrka och desperation i sångbiten som vi ju hört så tydligt från studion, men tyvärr tas det inte riktigt i till fullo. Under It’s My Own Cheating Heart, som för övrigt är min personliga favorit från debutalbumet, låter James sin röst tyna bort fullständigt för att överlåta sången åt publiken. Något som Glasvegas publik på Where The Action Is inte riktigt är nog hängiven för att ge full respons på.

Samtidigt vill jag inte påstå att jag känner mig alltför uttråkad under denna spelning. Musiken är onekligen storslagen, och förtjänar bättre förutsättningar än såhär. Nästa gång jag ser dem, hoppas jag att det blir i någon aningen mindre inomhusarena. Med peppade fans och en någorlunda nykter frontman.