Godspeed You! Black Emperor
Asunder, Sweet and Other Distress
1 april, 2015
Recension av Noa Söderberg
Det är lika bra att bekänna färg direkt: Godspeed You! Black Emperor är ett av mina absoluta favoritband. Montrealgruppen, som är navet i stadens rörliga scen för instrumental rockmusik, har hänfört mig fullständigt ända sedan dagen jag blev introducerad för dem. Från 1997 års debutalbum fram till idag demonstrerar de ett totalt unikt sätt att skriva hypnotiska, instrumentala epos, med så många bottnar att de kan återbesökas om och om igen.
Det är också den mest politiska musik jag hört, trots att de enda texter som förekommer är inspelade tal av religiösa fanatiker och domedagsprofeter. Musiken andas revolution och folkuppror enbart genom sina utdragna drones och stormiga klimax. Parallellt med upprorsglädjen avtecknas också den helvetiska värld vi alla i någon mån vill bort ifrån. Den åtta personer starka orkestern lyckas bryta ned gränserna mellan musik och budskap fullständigt. Hos dem är det ett och samma.
Därför är deras återkomst utan tvekan en av 10-talets största musikhändelser. Precis som på comeback-albumet Allelujah! Don’t Bend! Ascend! rör det sig denna gång om redan livespelat material som spelats in. Asunder, Sweet and Other Distress är en destillerad version av Behemoth, den symptomatiskt betitlade mastodontlåt som med sina 45 minuter varit en huvuddel av Godspeeds setlist de senaste åren. Det är också så skivan presenteras och bör lyssnas på: som ett enda långt stycke, en berättelse uppdelad i olika kapitel.
De dramaturgiska möjligheterna det medför utnyttjas på bästa möjliga vis. Peasantry or ’Light! Inside of Light!’ inleder in medias res med ett majestätiskt anslag och rockigt, unisont riffande som för tankarna till systerbandet Silver Mt Zions senaste album. I botten finns en svagt illavarslande, krypande känsla. Någonting ligger och bubblar och rör sig upp mot ytan, men ingen vet riktigt vad.
Precis när detta någonting är på väg att blomma ut bryts allting ned till total minimalism, och en envetet droneig Lamb’s Breath tar vid. Dvalan fortskrider in i nästa låt, men börjar där samla mer och mer styrka. Den för Godspeed så karaktäristiska jätteuppbyggnaden inleds, och i Piss Crowns Are Trebled exploderar allt i ett drivet, riffigt crescendo av stråkar och vrålande stränginstrument.
Någonstans där, mitt i det virvlande klimaxet, finns Godspeeds kärna. Där och då talar de ett eget språk, omöjligt att översätta till ord. Musiken rör vid något närmast spirituellt, och har samtidigt fötterna på jorden och öronen mot marken. Det är en integrerad tonsättning av både den själsliga och den kollektiva revolutionen. Det vackra, sköra och livsnödvändiga i protesten får ett ansikte utåt, formuleras till ett manifest som säger: ge aldrig upp.
Två saker hindrar dock albumet från att nå sin fulla potential. För det första: det är musik som kräver otroligt stark koncentration. Godspeed har alltid skrivit musik som kräver tid och inlevelse för att bli förståelig, men för första gången någonsin upplever jag ett behov av aktiv fokusering för att inte tappa tråden (trots att det i viss mån är deras rockigaste och enklaste skiva hittills). Lyckas man glida in i transen finns det otroligt mycket att hämta, men en oerfaren Godspeed-lyssnare gör nog gott i att leta sig bakåt i katalogen innan de tar sig an det här.
För det andra går det ibland att skönja hintar av konformism. Risken att falla in i gamla hjulspår är överhängande för ett återuppstått band av den här typen, och då kan legendstatusen dras i smutsen på ett ögonblick. Godspeed har å andra sidan aldrig varit intresserade av att bygga en sådan status, utan gör istället allt de kan för att verka i nuet. Det bäddar för ett undvikande av gamla klyschor, och på det stora hela lyckas de, men ibland hörs tendenser.
Det är som sagt svårt att översätta det här bandet till ord, och det jag gjort här är inget mer än ett försök. Nästa gång jag lyssnar kommer jag nämligen hitta nya bottnar, nya aspekter att utforska, som ger en uppdaterad bild. Det är musik i ständig rörelse, alltid aktuell, och det är precis det som gör Godspeed You! Black Emperor så unika och nödvändiga. Att lyssna på deras musik är som att leva livet i stort: man blir aldrig fullärd.