Godspeed You! Black Emperor
Malmö, 3/11 – 2015

För några dagar sedan spelade Godspeed You! Black Emperor i Gateshead, Storbritannien. Efter drygt 75 minuter gick brandlarmet men det tog lång tid innan publiken insåg vad ljudet signalerade – de flesta trodde att kanadensarna bara släppte lös ett intro till en ny låt. Så låter Godspeed stundvis: som ett brandlarm som försöker överrösta en värld i lågor, men det finns också många andra läten som nästlar sig in i det. Glas som klirrar i baren, en toadörr som slår igen, pengar som läggs ner i ett kassafack. På de flesta konserter befinner sig sådana bakgrundsljud i periferin men i Godspeeds böljande arrangemang, där tempot i musiken växlar om vartannat men energin är en ständigt fladdrande låga, är de små försäkringar om att allt är som vanligt utanför den syrefattiga cirkel som de åtta medlemmarna formar. Att en så kraftfull gestalt kan vara så skör; den vilsna fiolen som till slut växer till att överrösta den inspelade mansrösten i Blaise Bailey Finnegan III, det utdragna dronepartiet när de spelar igenom Asunder, Sweet and Other Distress. Godspeed You! Black Emperor är ett band som kan tangera ett brandlarm – men som behöver totalt tystnad för att hela meddelandet ska nå fram.

Det får de ändå nästan i Malmö på KB, deras första spelning av tre i Sverige på sin nya Europaturné. Förutsättningarna är överlag betydligt bättre än när de stängde tältscenen på Way Out West för två år sedan. Ljudet är av förklarliga skäl mer dynamiskt och bandet behöver inte kompromissa med sin låtlista för att passa in i schemat. Det här är därför första gången på över ett decennium som the full Godspeed experience kan upplevas på svensk mark. Nästan då. KB är trots allt inte den perfekta lokalen – det är fascinerande att se en så inflytelserik orkester i en så intim miljö, men scenens miniatyrstorlek leder till att Godspeeds viktiga visuella komplement inte riktigt får plats på deras backdrop.

Däremot verkar de bara bli mer och mer samspelta med varandra, vilket i synnerhet gagnar deras nyare utgivningar, sedan återföreningen. Uppbyggnaden till Piss Crowns Are Trebled är elektrisk, till skillnad från hur det lät under 2013 och 2014, där den kändes onödigt monoton, och nämnda klimax får ögonen att flimra på samma sätt som duken bakom dem. Dessa, tillsammans med den svenska debuten av deras nya, outgivna musikstycke, mixas med de mest klassiska styckena (Storm! Monheim-delen i Sleep!), vilket lär vara en blandning som gör de flesta saliga. Godspeed har med emfas konstaterat att de är rädda för att bli bekväma, men om något verkar deras nuvarande liverepertoar klättra mot nya höjder snarare än stagnera.

Det som slår mig allra mest till marken är en nyhet, men inte den förväntade. Mitt i konserten uppenbarar sig en ny röstinspelning, som låter som en desperat, arg polis i en trängd situation. Det blir svårt att inte tänka på de otäcka, aggressiva bilder man sett från gränskontrollerna runt om i Europa de senaste månaderna. Godspeed låter den pulsera ett tag. Sedan skjuter de ifrån och fyller hela lokalen med sin melodiösa motvilja.