Godspeed You! Black Emperor
Way Out West, 9/8-2013

Sveriges populäraste artist spelar på största scenen en bit bort, folk gör sig redan redo att köa till The Knife ett par timmar senare och Godspeed You! Black Emperor ska till att inleda sin första spelning i Sverige på över ett decennium. Dags att visa upp sig från sin lite mer melodiösa sida? Nja. Godspeed You! Black Emperor väljer ut fyra av sina absolut mest introverta musikstycken och går sin vana trogen av utan att ha sagt ett ord. Då, en och en halv timme senare, har ungefär halva den ursprungliga publiken givit upp och lämnat.

Grupper ur den andra halvan går därifrån och diskuterar intensivt vilken uppenbarelse de just bevittnat.

Det är mycket starka åsikter som samsas i Linnétältet. Några av de som står runt mig där framme skrikdiskuterar vilka låtar de ser fram emot att få höra (de får inte höra någon av dem) eller listar neurotiskt hur många postrockband de har sett. ”Det här är så jävla bra”, hojtar människan bredvid mig som växlar mellan regndans och headbang mitt under en tyst sektion. Sen utvecklar han det resonemanget högt i två minuter, mitt under låten. Det slår mig att det verkar vara viktigt att poängtera och visa att man verkligen är ett stort fan av Godspeed You! Black Emperor – ett handlande som ställs på prov när de får:

Hope Drone, den effektfulla inledningen med ordet Hope flimrande i bakgrunden på den svarta skärmen. Mladic, bandets galopperande metal. Behemoth, en 45 minuter lång ny låt som innehåller ett superutdraget monotont Earth-komp, ett antal minuter av utsökt arrangerad drone och ett långt crescendo med en förkrossande violin involverad. Tre låtar de numera alltid kör. Det fjärde valet faller på Static, ohyggligt suggestiv och precis som de övriga spåren hämtad från den mer primitiva sidan hos Godspeed You! Black Emperor. Konserten får en tydlig röd linje och när låtar som Moya, Storm, Sleep och East Hastings väljs bort består bara mörkret; det där hoppet som lyser i början ser man litet av.

Det är klart att det är en överkörning, det är en kompromisslös urladdning och det är förmodligen det minst publikfriande uppträdandet ett band bjussat på i Linnétältet. Men det känns inte i hela kroppen, så som det kan göra, och det beror på ljudet. När loopen av Hope Drone sätts igång uppfattar få att den ens startat, det är för låg volym och ljudet från Håkan Hellström studsar in under tältduken. Det är först när medlemmarna så småningom går på som det uppmärksammas att konserten har börjat. Att det är betydligt lägre än Godspeed You! Black Emperor kan och vill spela präglar alla de 90 minuterna. Dessutom faller vitala detaljer bort i mixen. Ta gitarren i Mladic – en av de stora höjdpunkterna från ’Allelujah! Don’t Bend! Ascend! – som ska falla in efter 6:40. Det gör den inte. Den surrar i bakgrunden, men är knappt märkbar.

Men de åtta medlemmarna spelar vidare utan att lyfta blicken. En eld växer sig större på skärmen bakom bandet. En bit bort kommer The Knife snart att måla upp en liknande scen, med helt andra medel. När mörkret lägger sig över Way Out West spelar två akter som vägrar vika från sin övertygelse och, om man så vill, sitt musikaliska manifest.

Foto: Olle Kirchmeier / Way Out West