GoldLink – ljudet av i morgon

Musiken som har låtit sig bli inspirerad är främst den som presenterats i samband med fjolårets succé-album And After That, We Didn’t Talk. Ett album som formats med hjälp av musikkollektivet Soulection likväl som Rick Rubin (som bjöd in GoldLink till sin legendariska studio Shangri La i Malibu för att jobba med verket). Albumet berättar främst historier om spruckna relationer men ställer även kritiska frågor till ett amerikanskt samhälle. Vad innebär det att vara en svart man, eller kvinna, i USA? Dessa ämnen har kokats ihop till en studsig, funkig ljudbild lika influerad av framtiden som den är nostalgisk. Jag ställer frågan kring hur pass viktig den kontrasten är, faktumet att hans musik får folk att vilja dansa arslet av sig men samtidigt levererar många tänkvärda frågeställningar till samhället.

– På ett sätt är den viktig för mig men på ett annat inte alls. Hela black consciousness-grejen kring albumet skapades egentligen oavsiktligt. Det var inte som att jag klev in i studion och tänkte “nu ska jag skapa ett album som ska få folk att förstå”. Jag hade bokstavligen ett mål och det var att leverera meddelandet som jag var tvungen att ge till tjejen som det är ämnat för. Allt annat bara hängde med.

– Jag hade en relation när jag var yngre som i sig inte var så central men den skapade väldigt centrala ögonblick i mitt liv såhär i efterhand. Så jag skrev i princip albumet i form av brev. Som om jag skrev till henne. “Jag har inte sett dig på fem år, det här har hänt”, förstår du? Och hela det black conscious-elementet hängde med då.

För att det var något du upplevde under den tiden.

– Exakt. För att det skrevs utifrån en position där jag kunde bli stannad av polisen för att jag var svart, du vet.

Ja, och albumet behandlar inte enbart en tjej, eller hur?

– Nej, exakt. Därav brev-formatet. Jag ville berätta typ att “du vet, efter att jag blev arg på dig började jag knulla den där tjejen. Och sen knullade jag henne. Och sen knullade jag bara väldigt många tjejer”. För det var så situationen såg ut.

Berätta om Rick Rubin, är han en lika fantastisk figur som man vill tro?

– Ja, han är dope. Han är som ett enigma. Han gör inte så mycket, helt ärligt. Han bara sitter där. Men det är cool. Vad jag personligen använder honom för är hans historia. På samma sätt som folk kommer använda oss om 50 år när de frågar hur 10-talet var och man kan berätta “mannen, 2010 var tight!”, haha. Så jag använder honom typ så. Som ett uppslagsverk. Det är vad han är för mig, en kunskapskälla.

Hur påverkade han albumets resultat, tror du?

– För det första så hatade han den första. Så jag fick göra om allt.

Vadå? Den första låten eller typ den första versionen?

– Typ det första utkastet av albumet. Så jag tänkte bara “alright, whatever”. Men det är något med sättet som han lär ut saker. Vare sig han vet det eller inte. Jag lär mig mycket av honom när han bara pratar om musik.

När han bara sitter där. Barfota.

– Yeah, den mannen är värd en del deg. Så när han säger något om livet, då tar man det till sig. Nej, men han är cool. Jag gillar att ha honom runt mig. Det är tight.

När man pratar med GoldLink slås man snabbt av hans nyanserade sätt att se på genren han blivit en del av. Jag berättar om min syn på dagens hiphop och R&B. Om hur ljudbilden de senaste åren har handlat väldigt mycket om att skapa stämningsfulla ljudlandskap. Om hur han, tillsammans med artister som Anderson .Paak och Chance the Rapper, adderar en ny typ av funk som gör musiken fysisk igen. Han håller med och det är märkbart att det är ett ämne som han har mycket att säga till om. I sin låt New Black rappar han demonstrativt “Hip-hop will die, I promise that / If we keep the lies in our raps”.

– Vi är inne i ett skifte. Där vad som än händer just nu inte kommer att hålla. Det finns ingen substans. Det är som att bygga ett hus med bara ett tak. Det kommer inte hålla. Och man ser redan tecken på att saker och ting förändras. Paak slog igenom på ett år. För att hans musik är så bra och annorlunda, och för att musiken måste gå den vägen. Folk börjar uppskatta det mer och mer, ju längre tiden går. Nu är vi inne i nån slags “feeling time” innan det är dags för förändring igen. Det händer var femte till tionde år. Folk är trötta nu, dom vill ha något nytt. Så vad som sker just nu kommer hora ut, sen kommer det ändras. Det gör det alltid.

Vad kan vi förvänta oss av ditt kommande projekt?

– Det är annorlunda. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är inte som något du har hört tidigare. Jag skulle väl säga att jag har gått tillbaka till rötterna av musiken till stor del.

Intervjun börjar gå mot sitt slut. Den sista punkten jag vill prata om är Goldlinks omtalade live-shower. De beskrivs ofta som oerhört energiska och lekfulla. Att publiken aldrig riktigt vet vad de kan förvänta sig eftersom artisten gärna spelar remixade versioner av sina låtar och även covers av andra (Nirvanas Smells Like Teen Spirit är en ständigt återkommande favorit). Playback är inte ett alternativ och setlisten förändras live i ett tätt samarbete med sin parhäst, DJ Kid Marvel.

– Allting beror på staden och vibben. Som till exempel när vi var i Paris. Paris moshade typ sex gånger. Då vet man vad som behöver göras. Och sen åker du till Philadelphia där alla är för söta för att dansa. Då kör man ett gulligt set. Så det beror helt på staden i fråga, alla är olika.

Hur ser du på skillnaden mellan att spela i staterna kontra Europa?

– Det känns mer uppskattat här men jag kan inte riktigt förklara hur. Folk här är öppnare och mer progressiva i sitt tänk än i USA, tror jag. Det finns superfans såklart men generellt sätt så är amerikanska fans knepiga. De tar vad som helst. Det finns så många olika typer. Det finns de som lyssnar på Fetty Wap och Desiigner och inte bryr sig om något eller någon. Sen finns det kids som tror de kan klä sig riktigt bra och lyssnar på Travis Scott. Sen finns det.. det är bara konstigt, du vet inte vad som väntar dig. Amerikaner rider på trender riktigt hårt. Riktigt hårt. Jag minns när Soulection var så tight. När det var så musik-drivet, av och för folk som älskade musiken. Sen kom det till en punkt där dessa människor inte kom in för att det blev en grej liksom. Du kunde gå runt och se folk typ “jag har ingen aning vart jag är, jag är bara här för att nån sa att det var cool”. Det är som Coachella. De skulle sälja slut utan line-up, folk kommer ändå åka dit för att ta bilder som visar att de är där.

Sen har vi Soulection som kommer hit typ två gånger på tre år.

– Exakt. Det är som att ni ser rörelser växa och sen när de kommer till er är ni redo för det. I L.A. är det typ “det är en Drake-konsert ikväll, Future spelar här nedför gatan, A$AP Rocky håller en pop-up, jag tror jag ska på den där Anderson .Paak-showen fast nah, jag stannar nog hemma ikväll”. What the fuck…

Avslutningsvis pratar vi om den stundande konserten. Trots att GoldLink verkar geniunt peppad på att få komma ut och spela inför den danska publiken så finns en överhängande oro över att det trots allt sker på en kylig tisdagkväll. Men resultatet visar sig bjuda på ett av de bästa publikmottaganden jag sett på länge. Konserten avlöser minst lika många moshpits som Paris-publiken och den närmast förvånade reaktionen av såväl GoldLink som hans DJ säger mig att Vega bjöd på en av turnéns höjdpunkter.