Föreställ dig ditt absolut värsta mardrömsscenario för nästa riksdagsval. När rösterna har räknats, siffrorna sakta börjar trilla in och talar för förlust. När ett parti som bryter mot precis allting du står för kommer ta makten. När det inte finns någonting kvar än början på alltings slut. Vad gör du då? Sörjer du, eller går du vidare i ett försök att ena världen genom fest och kärlek i stället? Det var vad Damon Albarn bad alla Gorillaz-kollaboratörer att föreställa sig under inspelningsprocessen av Humanz – en värld där Donald Trump skulle vinna det amerikanska presidentvalet. Texterna på albumet skulle konstant reflektera en känsla av att blicka framåt trots den uppgivenhet och förtryck som hans herravälde skulle införa, men bara som ett ”tänk om”-scenario. Det var aldrig en självklarhet för Albarn att det skulle inträffa – Trump hade inte ens blivit republikanernas kandidat ännu när han visualiserade albumets tema. Men som ett ofrivilligt orakel blev hans dystopiska värld i Humanz densamma som den vi befinner oss i nu.
En konceptuell skiva kring Trumps framgång kanske låter konstig i kontext till Gorillaz – karaktärerna har ju alltid befunnit sig i något av ett fiktivt universum, men även den världen kretsade kring Albarns egna upplevelser. Demon Days lågmälda stämning inspirerades av en resa till obebodda delar av Kina, där han bevittnade enorma landskap enbart bestående av döda träd, övergivna hus och sprucken jord. Kids With Guns skrevs efter att en av hans dotters klasskamrater kommit till skolan med en kniv, visade upp och skröt om den för sina vänner. Tio år senare har inget förändrats, när Albarn i ett försök att imponera på sin nu nästan vuxna dotter har med några av hennes favoritrappare – Vince Staples och Danny Brown. Gorillaz har alltid varit, och kommer alltid vara, en fabrikation av Albarns verklighetsuppfattning. Som att se världen genom hans ögon.
Hur skivan hade tagits emot i en lyckligare, Trump-fri värld får vi aldrig veta – det enda vi faktiskt vet är att Humanz musikaliska insats bjuder på mastodonthits som om det inte fanns en morgondag. Ända från Ascension till We Got the Power. Det kanske inte märks av vid första ögonkastet eftersom skivans energi ständigt blir smått berövad av alla irrelevanta interludes, men varje spår växer sig starkare för varje lyssning. Att Albarn fortfarande har förmågan att skapa en skiva som kräver ett par lyssningar för att den ordentligt ska sjunka in är imponerande bara det. De mest uppenbara guldkornen uppenbarar sig i albumets mitt, bland Grace Jones allsmäktiga sång som täcker hela Charger, och Andromeda som funkar lika bra för dansgolv som för soundtrack till en myskväll. Den absoluta höjdpunkten är R&B-kalaset Submission och dess glitch-tema, med både Kelela och Danny Brown som förhöjer stämningen. Ackordföljden är så typiskt Gorillaz som det bara går – minimalistisk men ändå melodisk, lika gripande som den får en att sväva med längs låtens gång. Alla är kvalitetsmässigt på samma tidlösa klassikernivå som Feel Good Inc. och Clint Eastwood.
Men det slutar inte där. Som ett asteroidregn kraschlandar det låtar över hela Humanz av utomjordlig nivå. Dunktechnon i dur under Momentz kan vara något av årets hittills mest upplyftande ögonblick, tillsammans med den iskalla syntslingan mitt i låten och det konstanta gospelropandet av låtens titel. Vince Staples insats under Ascension är bland de bättre kollaborationerna på skivan, där han slänger ur sig Barbra Streisand-referenser och ett eldigt hat mot USA med ett kulsprutetempo. Det är som att bli totalt dränkt i Albarns genialitet – skräckfilmssynten i Let Me Out, kaxigheten i She’s My Collar och det dystopiska kaoset i Carnival formar en enorm sensation tillsammans med resten av skivan. Som om det inte vore nog har han dessutom lyckats få Noel Gallagher att medverka på powerpop-outrot We Got the Power och lägger därmed ”The Battle of Britpop” åt sidan. Allt detta inom loppet av 49 minuter, imponerande nog.
Beroende på vad en är ute efter i ett Gorillaz-album kommer det med stor sannolikhet definiera ens åsikt om Humanz. Är du ute efter en fortsättning till Demon Days? Eller tycker du att Albarn ska sluta ha popkollo för hiphopartister och bara använda sin egen röst i stället? Som för många andra kommer Humanz då att vara en besvikelse. Men om alla förväntningar läggs åt sidan och varje låt får ses i sitt eget ljus kommer skivans upplevelse bli så mycket större. Låt den dansanta funken i Strobelite få tala för sig själv, hellre än att den inte råkar vara ännu en On Melancholy Hill. Tänk lite extra på produktionen till Saturnz Barz och hur den fungerar perfekt med Popcaans dancehallkryddade rader. Använd Humanz så som Albarn föreställde sig – som ett verktyg för att dansa bort misären skapad av den maktkåta tyrannen i väst. Det är den värd.