Festival

”Göteborgs synonym till melankoli”

Publicerad: 14 augusti 2010 av Magnus Olsson

Jens Lekman

Flamingo, Way Out West

2002, jag var 12 år, det var Apollotältet, Arvika. Där och då såg Göteborssonen för första gången, och sedan dess trodde jag knappast att jag skulle få uppleva hans skönsång och melodiska gitarrer igen. Nu 8 år senare, på Way Out West största scen, inleder Göteborgs synonym till melankoli årets Way Out West. Medelåldern är en bra bit över 20, och det beror väl helt enkelt på att Lekman inte skämt bort Sverige med spelningar de senaste 5 åren. Visserligen finns det ett och annat popsnöre under 20 år som hittat till Flamingo såhär dags.

De senaste åren har Lekman turnerat världen över och samtidigt flyttat till andra sidan kontinenten, Melbourne. Lekman live är inte Jens stående själv på en stor kall scen med en akustisk gitarr, det är en stor orkester från alla världens hörn som backar upp Jens och hans gitarr. Bara det bästa är bra nog för Jens och hopslagningen av musiker från Brooklyn, Falkirk och Melbourne är minst sagt imponerande, det märks inte minst i The End Of The World Is Bigger Than Love. Pianot och gittarerna samspelar oerhört vackert, och där och då blir det en nostalgitripp som får en att inse hur mycket man saknat Lekmans melodier.

”Nu kommer nytt material, som jag lovat ska komma ut”, säger Jens i ett av sina mellansnack och han är en flitig dedikerare och mellanscnackre, om än att det stundtals blir flummigare än filosofilektionerna. Det nya materialet känns dock både lovande och hoppningsfullt inför framtiden, men är det kanske på grund av de nya låtarna som det mer eller mindre enbart förblir en trevlig stund av melankoli, snarare än ett ”magic moment”. Stundtals är det dock riktigt bra som när han tillägnar Black Cab till själv, en låt där han visar upp sin musikaliska sida på allra bästa sätt samtidigt  är det svår att misslyckas med Black Cab, därför är det inte särskilt oväntat att det också förblir spelningens höjdpunkt.

Text: Magnus Olsson