Grace Jones
Way Out West, 12/8 – 2016

Kriget mellan punk och disco var långt och hårt. Den politiskt explicita punkscenen anklagade den samtida discomusiken för att vara urvattnad och blunda för sådant som verkligen var viktigt i samhället. Men medan det är sant att punken växte fram ur en arbetarklass som reste sig, samtidigt som discon snarare föddes i stadsbornas nöjesliv, så har den som anklagar den senare för att vara politiskt oviktig missat hela poängen. Discomusiken var ljudet av frigörelse för alternativa sexualiteter och det var ljudet av en djupt diskriminerad del av den amerikanska befolkningen som tillät sig själva att ha roligt på dansgolvet.

Som i alla krig stod de flesta på varsin sida och gapade på varandra när det begav sig. Grace Jones däremot ställde sig i mitten, rev ner murar och byggde broar i stället. När 80-talet började hade den tidigare supermodellen haft några års framgångsrik musikkarriär bakom sig, men den verkliga karriären hade bara börjat. Hon valde att ta sig an punkklassiker som Iggy Pops Nightclubbing, utan att förlora sina rötter i discomusiken. Samtidigt tog hon in nya element av dubmusiken från hemlandet Jamaica och förändrade i grunden hur 80-talets dansmusik skulle komma att skrivas in i historieböckerna. Hennes ambitioner var mer centrerade kring den konstnärliga aspekten än den dansmässiga.

Alla som vet någonting om Grace Jones vet att hon är en stilikon utan dess like. Frågor som könsidentitet bröts i bitar lika mycket som frågor om hudfärg. Hon byggde upp en artistpersona som mer påminde om en alien än om en människa som vi var vana att se den. Så nedbrutna var normerna.

Spola framåt till 2016 och Grace Jones är 68 år gammal. Hon gick nyligen ut och kritiserade moderna popstjärnor som Lady Gaga och Miley Cyrus för att de framställer sig som att bryta mot status quo, men i själva verket vara den nya status quo. Grace Jones vill att saker ska klia ännu mer i ögonen. Hennes främsta bidrag till detta i dag handlar onekligen om hur hon tagit sitt åldrande och gett blanka fan i det.

På Way Out West intar hon scenen i lika spektakulära kostymer som man kan förvänta sig av henne. Hon är barbröstad i det kalla regnvädret och kroppsmålad från topp till tå. Sina ben kastar hon vigt upp och poserar bakåtlutande, för att lite senare prova på att ta över poledancingen från sin scenkollega, innan hon grindar honom i flera minuter. Vi fascineras, för det här är ingenting vi är vana vid att se från kvinnliga musikstjärnor i pensionsålder. Ålderdomens sexualitet på scen har alltför länge varit reserverad Mick Jagger.

Rent musikaliskt är det också imponerande. Hennes band spelar kanske snarare med glädje än med finess, men det är också vad som behövs under konserten. Vädret som råder är närmast att likna vid ett monsunregn, och att hålla kvar publiken under sådana omständigheter är inte det lättaste. Även om det endast är de mest kärnfulla fansen som står framför scenen, medan resten söker skydd under träd eller under Linnéscenens tak en bit bort, är det bara att konstatera att det är väldigt få människor som lämnar denna spelning, trots genomblöta kläder. Det säger någonting.

“Oh boy, I really gotta do some moves” är Grace Jones egna sätt att hantera kylan. Det är också vad hon gör – dansar, sjunger, byter kläder, pratar med värme mellan låtarna. Den mörka rösten har överlevt lika fritt från tecken på åldrande som resten av henne. På den fronten är det för det mesta fläckfritt. Men showen lider av ett annat problem, som handlar mer om struktur än utförande. I och med alla klädbyten tappar hon lite av sitt momentum medan vi andra står och fryser i regnet. På det sättet blir det påtagligt när de svagaste låtarna (som det överkäcka smakprovet från hennes kommande album) inte når upp till samma nivå som de starkaste låtarna (en förlösande Pull Up to the Bumper).

Under spelningens gång får vi i alla fall lära oss en vital del utav musikhistorien, om en missförstådd ikon som haft större inflytande på de senaste decennierna än vad kanske någon av oss förstår. Samtidigt smittas vi med tillräckligt av den glädje som strålar ner från scenen för att känna att denna regniga festivaldag är värd att ta sig igenom. Från spelningens start, där Grace Jones iklädd Darth Vader-kappa och Skeletor-mask framför punkklassiker i discotappning, till dess slut, där hon snurrar en rockring runt midjan under hela den sex minuter långa Slave to the Rhythm – då bryter hon ner fördomar om vad en 68-åring kan ta sig till, lika självklart som hon genom alla år utmanat könsidentitet. Det är det som ÄR punk.