Gravity Boys
Yaki-Da, 6/8 – 2014

När musiktidningen FACT för några månader sedan gjorde en videointervju med Yung Lean, Yung Sherman och Bladee – tre av de stora exporterna från det svenska kompisgänget som med ungdomlig nonchalans, tafatta dansmoves, stor melodikänsla och autotune slagit igenom internationellt – visar den sistnämnda upp en engelska lika styltig som Jerrys spanska. ”Bladee is the whitest white kid in the world, but slap autotune on the son of a bitch and he has more SWAG than any human currently alive on this planet.”, kommenterar en användare.

Däri ligger mycket av lockelsen med hiphop-grupperna Sad Boys och Gravity Boys – det är lite som att se den töntigaste karaktären i en high school-film överglänsa alla andra i slutscenen. Deras interna lekfullhet är förhållandevis unik (eller var åtminstone) men att deras kändisskap på nätet växt till de nuvarande nivåerna är ett smärre mirakel. Vid midnatt ställer sig crew-grundaren Bladee längst fram på den minimala scenen med Thaiboy Digital och Ecco2k. Bakom dem tornar en vägg av talang upp sig i producenterna Yung Sherman och Whitearmor. I publiken är Yung Gud och Yung Lean två av deras största fans. Stockholm har intagit Göteborg.

Golvet är proppfullt, någon har låtit rökmaskinen löpa fullkomligt amok och jag ser knappt Ecco2k trots att han står en meter ifrån mig på scen. Bladee börjar rappa någonstans inifrån dimman, en perfekt ridå eftersom 19-åringens effektvridna rap alltid låter som om den kommer från en galax långt, långt borta. Så småningom skingras röken och en mycket underlig syn uppenbarar sig. De tre rapparna står hela tiden på rad bredvid varandra likt ett boyband och ser ut som en enda kropp när de svajar till varandras låtar men varje gång det är Ecco2ks tur vrids intensiteten upp. En perfekt genomförd Holdmedownlikegravity senare börjar man tro att Thaiboy mest är på plats som veckans minst upptränade showdansare. Så halvvägs in blir det plötsligt hans tur och därefter stannar han i rampljuset. Tiger gör publiken vansinnigt peppade (för att befinna sig i ett så drömskt tillstånd) men i övrigt är Thaiboy mer rolig än bra.

Att producera musikjournalistik om Gravity Boys kan jämföras med att recensera vissa av Gucci Manes alster. Det faller stundtals på sin egen orimlighet eftersom musiken är så bortanför ramarna att det är svårt att bedöma den utifrån samma kriterier som annan konst. På Yaki-Da genomför kvintetten en spelning som lika gärna hade kunnat vara en vardagsrumskonsert på valfri hemmafest. Det är bastunga drömmar att drapera sig i, ofta betydligt sämre och mer rörigt än i inspelad tappning men framför allt väldigt, väldigt underhållande. En energiinjektion skänkt till en redan festivalstinn skara.