Claire Boucher får ofta höra att det hon sysslar med är som framtidsmusik, en musik tänjer på gränserna för hur popmusik kan låta. Trots att inspelningen av det tredje albumet Visions bara tog tre veckor och gjordes i gratisprogrammet Garageband så lät inte som något som kom från denna sinnevärld. Efter att ha skrotat Visions uppföljare, släppt en demo som bedömts som hennes bästa låt hittills och bestämt sig för att jobba helt själv är Grimes tillbaka med ett album som blickar tillbaka. Art Angels rotar sig i 90-talets alternativa pop- och rockscen utan att ens tangera att hamna i en pastischgrop. För hur mycket bakåt ljudbilderna än blickar så tar Bouchers idiosynkratiska låtskriveri över. Art Angels är Grimes popigaste, men samtidigt mest personliga alster hittills.
Efter att ha kastat det nya albumet i papperskorgen och släppt den fristående singeln Go funderade Grimes på att helt inta en roll bakom kulisserna, att lägga Grimes-projektet på is och istället ägna sig åt att skriva åt andra. Tvärtom så fick hennes upplevelser med manliga producenter som knappt lät henne röra utrustningen i studion henne att få ny tro på sitt eget skapande och Grimes. Ska man göra något eget och ärligt i den oriktiga musikbranschen så får man göra det helt själv, vilket genomsyrar Art Angels från början till slut. En känsla av självständighet.
Att Boucher kan skriva låtar råder det inga tvivel om. Första singeln Flesh without Blood – en låt om att komma över en partner – är en ultracatchig popdänga som sätter sig i reptilhjärnan redan efter första genomlyssningen. Samma låt hade utan problem kunnat få plats och agera mittpunkt på Carly Rae Jepsens mer regelrätta popalbum från i år. Den enda låten som egentligen kontrasterar den säregna sockerstinna popen är hårda SCREAM vars refräng just är ett långt rungade vrål. Grimes gör vad hon vill, och SCREAM är det ultimata exemplet på det.
Men jag förstår samtidigt att ljudbilderna på Art Angels inte tilltalar alla. Tänkbara referenspunkter är till exempel No Doubt, t.A.T.u och System of a Down – band som inte ofta brukar nämnas som influenser till nutida popmusik som samtidigt beskrivs som nyskapande. Men på Art Angels funkar det, Claire Bouchers unika förmåga att väva ihop de egensinniga ljuden från tidigare i karriären med de nya influenserna gör albumet nästan till ett unikum, som fortfarande tänjer på gränserna med på ett helt annat sätt.
Det personliga i Art Angels ligger främst i det faktum att det här är precis det Claire Boucher ville göra. Att ha mage att skrota flera års arbete för att magkänslan inte var rätt, och sedan göra om allt från början är modigt nog. Istället för att experimentera med trap som så mycket annan musik som beskrivs som framåtskridande så går Boucher tillbaka till musiken från sin uppväxt och kombinerar det med den hon är idag. Resultatet kunde inte ha blivit bättre.