Grimes – popikon i en globaliserad värld

Grimes beskrivs ofta som en visionär, någon som blickar framåt och tänjer på gränserna för hur popmusik kan låta. Istället för att lyda under andras regler skapar hon med full artistisk frihet sitt eget regelverk gällande för hur hon realiserar sina visioner. Av den anledningen var det många som förväntade sig att höra framtidens popmusik på Art Angels, albumet Grimes släppte i november förra året. Men istället för att skicka sina lyssnare framåt i tiden, skickade hon dem bakåt och till tonerna från uppväxten. Helt plötsligt kändes grupper som No Doubt, t.A.T.u och The Smashing Pumpkins som rimliga referenspunkter, inte futuristiska trapbeats eller säregna samplingar. Med det sagt hade Grimes inte satt på sig sina spionsolglasögon, kastat blicken bakåt och gjort en pastisch, utan Art Angels lät trots influenser från förr inte som något som har gjorts tidigare. Kanske i ett annat universum, men inte här.

För att ett album som Art Angels ska komma till liv krävs floder av influenser. I takt med att världen globaliseras börjar fler låna av varandra. Grimes är inget undantag, och sticker inte under stolen med att ha lånat både musikaliska influenser och estetik från Östasien. Men det finns en problematik som börjar bli allt mer tydlig med att kunna låna av vilken kultur som helst, utbytet måste göras rättvist och vara ömsesidigt, något som Grimes håller med om.

– Jag älskar all musik, och jag älskar att dela idéer. Jag ser potential i en globaliserad värld, men jag är också rädd för en värld där vi talar om för vissa grupper att de är sämre och sedan stjäl deras konstnärliga idéer. Min styvfar är från Indien, och jag är uppvuxen runt en massa indisk musik och kultur. Men jag väljer att helt undvika de influenserna tills västvärlden börjar erkänna den gudavärld av indiska artister som finns, det är inte rättvist att dra nytta av de kreativa influenserna utan att ge något tillbaka. Till exempel så vill jag gärna jobba på ett indiskt-inspirerat album eller en Bollywood-video, men jag gör det hellre inom kontexten för någon annans konst än min egen. Jag vill lära mig teknikerna och så, men på ett sätt som inte känns inkräktande.

En annan direkt nedstigande konsekvens av globaliseringen är de miljöutmaningar som står inför oss. Till skillnad från andra artister i hennes sits har Grimes inga politiska undertoner i sin musik – det är helt enkelt inte hennes grej. Men framförallt två spår på Art Angels särskiljer sig från övriga, Butterfly utspelar sig till exempel ur perspektivet av en fjäril i Amazonas samtidigt som människor hugger ner alla träd runt omkring den. Det går inte att bortse ifrån den underliggande oro som präglar ett sådant spår.

– Jag gör egentligen inte politisk musik, musik är inte en rationell process för mig, det är mer magkänsla. Men jag tycker att jag med låtarna Butterfly och Life in the Vivid Dream lyckades med att skapa verk som adresserar den emotionella verkan av klimatförändring och krig. De konkreta farorna är uppenbara och verkliga, men jag tror att det för unga människor idag finns en mer emotionell fasa associerad med vetskapen om att när vi är gamla, kan vår värld vara i krig över resurser. Av den anledningen skulle jag aldrig skaffa barn, jag tror att den bördan måste påverka unga människor överallt. Jag ville analysera den känslan genom min konst.

Bortsett från miljöproblematiken vittrar Art Angels genomgående en känsla av välmående och artistisk frihet. Praktiskt taget allt är skapat av Grimes själv; från låtskrivande till inspelning och produktion. Få artister väljer att på samma sätt ha kontroll över hela skapandeprocessen.

– När det kommer till musik föredrar jag att arbeta ensam. Jag känner mig mycket friare att testa nya udda grejor och experimentera när jag är ensam, men jag känner att jag ändå kan uppskatta samarbeten inom andra medium. Jag gillar till exempel mina videor och livespelningar för att de involverar andra och är mer kollaborativa.

Även instrumenten är uteslutande spelade utav Grimes själv, trots att hon varken kunde spela trummor eller gitarr innan inspelningen började. På många av låtarna spelade hon in sig själv när hon jammade, och samplade sedan de delar som var intressanta.

– Det är ganska lätt att få en grundläggande känsla av ett instrument. Jag tror att det nog är rätt svårt att bli riktigt bra, men jag är mer intresserad av klangerna och hur de fungerar än att kunna spela allt. Jag kan ju använda studiomagi för att göra så att det låter bra ur en teknisk synvinkel. För mig som tidigare har sysslat med elektronisk musik är att jamma på vissa sätt mycket friare, och jag tycker nog egentligen att det är ”roligare”. Jag spelade ju keyboard och samplade det förut så det är typ samma koncept, bara med mer flytande instrument.

Men Grimes är inte bara ett ess i studion. Den som har sett henne live vet att hon även ståendes på en scen är något alldeles extra. Turnén som påbörjas nu i vinter kommer vara hennes största produktion någonsin, vilket självklart påverkar hur spelningarna läggs upp. Att stå helt ensam på scen kanske inte är det ultimata längre, i synnerhet med tanke på det nya materialet som inte nödvändigtvis behöver framföras på samma sätt som det äldre.

– Min kompis Hana kommer att spela gitarr och sjunga, jag kommer också ha med två fantastiska dansare. Det här kommer att bli den mest organiserade och inövade turnén jag någonsin gjort. I nuläget är jag inte helt säker, men jag försöker att få in trummor, ukulele och lite mer pedaler också – allt beror på hur repetitionerna går.

Den 24 februari gör Grimes turné ett nedslag på Münchenbryggeriet i Stockholm. Senast hon var i Sverige var 2012, då hon tillsammans med två inhyrda dansare fick Linnétältet på Way out West att koka. På frågan vad hon ser fram emot när hon kommer tillbaka hit berättar hon att hon gärna insuper lite kultur, trots sitt hårda schema.

– Publiken är alltid grym, och städerna är rena. Det jag är mest intresserad av är gammal historia. Jag skulle gärna besöka några museer och lära mig om gamla riter och vikingar och sådant. Att se några gamla båtar vore guld.

Den som letar efter Grimes under hennes Stockholmsbesök gör alltså rätt i att leta på Vasamuseet eller på E-Types vikingabar Aifur i Gamla stan. Den som letar efter en självgående artist som utan några ambitioner till att göra det, faktiskt lägger grunden för hur framtidens popmusik ska låta, gör rätt i att lyssna på Art Angels. Ett album som trots sina influenser från förr bara blickar framåt, bort från det som har varit, och mot nya perspektiv.