Live

Grimes
Roskilde, 30/6 – 2016

Publicerad: 1 juli 2016 av David Winsnes

8

”Jag kommer inte prata så mycket för jag vet inte hur mycket engelska ni förstår”, säger Claire Boucher inför kvällens tredje låt, Art Angels-singeln Flesh Without Blood. Artigt (ha ha), möjligen ett underskattande av festivalbesökare som intar området för att huvudsakligen lyssna på musik med engelska texter, men det är lätt att förstå Grimes: där hennes eget språk kan skapa tydliga barriärer står hennes musikaliska uttryck utanför det. Det ena en facklig arbetsplats, det andra en lekstuga. Röster spelas upp bakifrån, i SCREAM byts mandarin ut mot ryska eftersom Grimes själv får ta hand om den taiwanesiska rapparen Aristophanes ord och i äldre hits som Oblivion och Genesis känns hennes sång mer som ett instrument bland övriga.

Art Angels kaosartade eurodiscotolkning var vacker som en färgrik fjäril. Samtidigt var den ful och i ditt ansikte som Roskildes camping efter ett par dagar. Den var en öppen omfamning av det som brukar attribueras feminint, men samtidigt som Boucher flörtade med No Doubt och t.A.T.u skar hon sig loss från kärleksbeskrivningar (första smakprovet från skivan behandlade till exempel förlorad vänskap och en uppgörelse med media och de fans som ryggade tillbaka när hon började uppvärdera feminitet). Live är hon lika dubbeltydig, ett tillbakadraget fniss till uppenbarelse och i nästa ögonblick slutmonstret i ett datorspel. Flera gånger ber hon om ursäkt – maten backstage får henne att rapa mycket och en stund senare är hon orolig över att sjunga fel i nästa låt – och kanske har den reserverade framtoningen mitt i all sprudlande konst att göra med hennes uttryckta begränsning av sig själv. I intervjuer har hon sagt att hon är konstigare än hon visar: “I try to make it digestible to a degree. That’s what I’m interested in seeing. I create a thing that I wish existed in the world, versus my own full unabashed creative expression.”

Är hon någonsin osäker på huruvida hon lyckats eller inte kan hon sätta sig framför Youtube och titta på handfilmade videor från Arena-tältet, med väldigt hög leende per capita-procent, kramar, spontana handklapp och hopp av den typ som du bara gör när du hör en högoktanig poplåt som Kill V. Maim. Bredvid sig på scen har hon tre dansare och musiker men de är aldrig bara ett komplement. När Grimes står med festivalens snyggaste elgitarr på ett litet podium och hennes trio gör synkroniserade utfall mot publiken framstår de som en MTV-kvartett från 90-talet som kommit för att sparka rumpa i framtiden.

”So then what am I? / Be a body”, mässar Claire Boucher halvvägs in i spelningen, i en omgjord version av Visions-låten. Väldigt många tar fasta på att vara en rörlig kropp med tömd tankeverksamhet under timmen de spelar. Eftersom Grimes hatar miljöaspekten av en storslagen scenshow (”U2 had that giant crab – that’s fucked up” är ett bra citat!) är scenshowen betydligt mer dämpad än hennes musik. Jag tittar på många av kropparna i Arena och noterar att det inte spelar någon roll om något flyger omkring i luften eller om det går runt en krabba bredvid förstärkarna. Bakom trumsetet, böjd över gitarren eller liggande med blicken i taket och skriket ut ur halsen – alla blickar är på Grimes och hennes underliga, kontinuerliga livsremix av vad en majestätisk popstjärna kan och vill göra inför sina fans.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1178 [name] => Grimes [slug] => grimes [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1179 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 33 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 262 [filter] => raw ) )