Grimes
Stockholm, 24/2 – 2016

Innan Grimes äntrar scenen för vad som ska bli hennes första Sverigeframträdande på tre år är det opera som dånar ur högtalarna. Den lugna och stundtals sakrala stämningen som musiken inger försvinner tvärt, så fort en av Grimes dansare shakear loss till en förinspelad version av Laughing and Not Being Normal. Strax därefter kommer även Claire Boucher själv upp på scen och den efterföljande supertrion – Genesis, REALiTi och Flesh without Blood – sätter en orimligt hög standard för resterande spelning. Till skillnad från många andra som inleder med sina starkaste spår så tappar den här spelningen aldrig fokus, utan fortsätter som den hitkavalkad av välskriven pop det är.

Utan att någonsin förlora kontrollen över det ljudmässiga är Boucher både ett lyckopiller och en energiurladdning i sig på scen. Bara hennes rena uppenbarelse ger ett leende på läpparna. Tillsammans med kompisen tillika öppningsakten Hana och två dansare är det en timme konstant fest på scen, i dubbel bemärkelse. Både ljudmässigt, även om ljudet i sig inte alltid håller högsta kvalité så bjuder Grimes på en hel del nya spännande arrangemang, och showmässigt.

Hur väl Grimes, som huvudsakligen ser sig själv som producent, har sytt ihop det här framträdandet går inte att bortse ifrån. Många låtar från Art Angels görs om i en ny mer syntpopig skrud, och det finns inte en sekund där jag känner att två låtar är för olika för att spelas efter varandra. Nya arrangemang, charmigt mellansnack och en vild scenaura räddar den helhetskänsla som annars skulle kunna ha gått förlorad. Istället känns hela spelningen som en enhet, i sig helt odelbar.

Även om man stundtals hade kunnat önska mer liveinstrumentation på scen så märks det att Grimes alltid sätter musiken i första rummet. Showen, som verkligen är något utöver det vanliga, är bara där för att placera musiken i rätt sammanhang. Det är såhär Grimes vill att hennes musik ska uppfattas i ett livesammanhang, och det märks. Allt är väl inplanerat, och hon hinner så när som på sekunden tillbaka från sina utflykter till scenkanten för att ändra ett ljud, spela en syntslinga eller plocka upp gitarren.

Istället för att göra ett extranummer förklarar Grimes att hon inte gillar ovetskapen om hon ska få göra ett eller inte och att hon hellre spelar det tänkta extranumret som sista låt i showen. Den låten är Kill V. Maim, Art Angels kanske mest fulländade spår. Ett bra plåster på såren med tanke på att spelningen är slut sen, bara en timme lång. Även om spelningens längd går att diskutera så går det samtidigt att konstatera: Grimes är en fullfjädrad liveartist.