Grizzly Bear är bättre än någonsin
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Grizzly Bear

Berns, Stockholm

Betyg: 9/10

Tre gånger den senaste månaden har jag blivit tillfrågad av oinvigda personer att beskriva hur Grizzly Bear låter. Varje gång har jag funderat länge, men ändå blir liknelserna som kommer ur min mun helt irrelevanta. Magin som Grizzly Bear skapar i studion saknar motstycke i dagens musikvärld. Hur beskriver man något så sammansvetsat, unikt och förtrollande?

Dessa förhållandevis djupa tankar är svåra att tänka när man trängs på Berns i en olidlig värme efter att Villagers har tackat för sig. Förväntningarna är skyhöga, samtidigt som värmen och musikvalet (ett fyra sekunder långt stycke av indisk musik loopad i tio minuter, eller något) gör att man helst bara vill sätta sig ner i en soffa långt bort från hela civilisationen. Men när killen vid mixerbordet äntligen kopplar ur sin iPhone ur högtalarna och några välbekanta ansikten börjar forma sig i mörkret på scenen är värmen mindre påträngande och de jobbiga grannarna i publiken lätta att koppla bort.

Med ett nytt album i bagaget är det föga förvånande att Grizzly Bear öppnar med ett av de absolut bästa spåren från Shields, nämligen Speak In Rounds. På många sätt är det en klockrent öppningslåt, inte minst på grund av den jämt fördelade uppmärksamheten mellan gruppens två frontmän, Ed Droste och Daniel Rossen. Sleeping Ute dyker också upp tidigt, men sedan börjar gruppen spela låtar från hela dess karriär – det bjuds till och med på ett spår från den första plattan. Otroligt åtråvärt. När Lullabye drar igång är det uppenbart att gruppen är som bekvämast med de äldre låtarna som har fått tid att mogna live. Lullabye hypnotiserar publiken likt inga andra än Grizzly Bear kan.

När favoriter från 2009-års sönderhyllade Veckatimest når publikens öron börjar publikhavet för första gången att faktiskt röra på sig, inte minst under Two Weeks och While You Wait For The Others. Sista låten på den ordinarie setlisten är Sun In Your Eyes, vars enda uppgift är att avrunda kvällen med en käftsmäll. Men detta till trots får publiken inte nog, och precis som väntat blir det extranummer, där On a Neck, On a Spit sticker ut mest. Avslutningsvis bjuds det på All We Ask i akustisk version efter ett roligt och gemytligt mellansnack av basisten Chris Taylor. En fin avslutning som sammanfattar den otroliga publikkontakten bandet besitter utan att ens försöka. Det känns som en spelning i deras egna vardagsrum.

Många klassiker till trots slås jag av hur bra de nya låtarna är. Euforin och energin gör att Shields blir en helt ny upplevelse live, ungefär som när man hör ett album påverkad – nya konturer och kontraster visar sig hela tiden. Hur gör de egentligen? Det måste vara magi.

 

 

Se fler bilder från spelningen här!