Azalea

Grizzly Bear
Way Out West – 9/8, 2018

Publicerad: 11 augusti 2018 av Nikolas Berndt

7

Förra året återvände Grizzly Bear för att visa varför de är indierocksvärldens mest intressanta och färgstarka band. Painted Ruins var inte bara ett nytt steg i bandets intrikata och komplexa arrangemang, utan även en vikning mot genrer och stilar de tidigare aldrig utforskat – psykrocken och de iskalla syntljudlandskapen. Det var ett album som påvisade bandets mognad lika mycket som deras fortsatta äventyrslystnad. Men som en av årets första akter på festivalen möts de både av höga förväntningar och, som det visar sig, bländande och hettande sol. Det senare som visar sig vara ett besvär för både bandet och publiken – den organiska energin som annars finns på skiva tynar sakta men säkert bort under eftermiddagens soliga timmar.

Det är inte att säga att det är en dålig spelning – långt ifrån. Öppnande Aquarian och Losing All Sense från senaste skivan enkapuslerar bandets starkaste sidor – sångarna Ed Droste och Daniel Rossens mångsidiga och kompletterande stämmor som konstant håller låtarna intressanta, Chris Bears invecklade och gripande spel, och basisten och producenten Chris Taylors växlande mellan olika instrument och sång, bidrar alla till att bevisa varför Grizzly Bear är mer än bara ett indierock som lever på gamla meriter. Visserligen är deras diskografi full av hits och fantastiska deep cuts, men det är just samtliga bandmedlemmars otroliga skicklighet och talang som håller musiken ständigt gripande. Det som ändå gjort att Grizzly Bear stått ut från mängden är att de lyckas transcendera den genre de befinner sig i – Two Weeks och Yet Again är testament på att indiepopen har gränser som alltid kan utforskas och tänjas. Live är dessa ännu starkare än på skiva – harmonier, gitarrernas arrangemang och syntarnas mattor är alla väsentliga paletter i en tavla som ständigt skiftar i färg och kontraster.

Tyvärr är bandet märkbart påverkade av solen. Droste står mest, Rossen tycks inte alltid se vad han gör och, trots att han spelar rätt, famlar mellan sina ackord och ångrar ständigt över att han inte har solglasögon på sig. Även publiken tycks inte alltid komma in i spelningen. De som är här för avfyra festivalen för att dansa har hamnat helt fel och de mest hängivna fans befinner sig visserligen i extas, men en extas som bryts av vattendrickande och solsting (i de värsta fallen resulterar det i svimningar). Trots detta gör Grizzly Bear sitt bästa under omständigheterna. Prestationerna är så gott som felfria och bandet avlöser hits efter hits – med albumet Veckitamests While We Wait for the Others, All We Ask och Ready, Able demonsterar Grizzly Bears plats i indierockens kanon medan Shields Sleeping Ute bevisar att de kan skriva lika okonventionella som lättillgängliga hits.

Igen, att bara kolla på artisterna för sig själva eller att lyssna på stämmorna är en show i sig. Det går inte att inte imponeras av deras spel och när de avslutar med Sun In Your Eyes blir det inte bara passande, utan också överväldigande på det bästa sättet. Även om varken vädret eller publiken är på bandets sida, och att de själva inte verkar njuta av varje sekund på Way Out West, blir varje låt ett historieskrivande av indierockens mest viktiga stunder.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1372 [name] => Grizzly Bear [slug] => grizzly-bear [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1373 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 9 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 482 [filter] => raw ) )