Grouper
Flow Festival, 14/8 – 2015

Det är ofta svårt att lyssna ordentligt när man går på festival. Scener läcker över till varandra, smuggelöl ska drickas, kompisgäng ska synkas och framför allt: konserter krockar och överlappar varandra. På Flow Festival blir stressen inte heller mindre av det faktum att det är hetsig dancehall och dubstep som står i första rummet och drar mest folk. Bastunga drops i all ära, men det går knappast hävda att de manar till eftertanke eller långsamt lyssnande.

Det gör däremot Grouper. Det är därför befriande att, efter att ha gungat till Diplo och Elliphant, krypa in i den mörka och tysta industrilokal som huserar amerikanskans set. På väggarna hänger skärmar som visar abstrakta animationer, i taket guppar illusioner av vågor. Publiken sitter förväntansfullt på små träpallar. Att inrätta en sådan här scen för de tystare akterna är ett av festivalens smartaste drag.

Grouper, eller Elisabeth Harris som hon egentligen heter, skapar mörk och nästan spöklik pop. Vanligen med tydliga inslag av ambient, men på senaste skivan Ruins har ambiensen fått stryka på foten till förmån för en naken och helt pianobaserad ljudbild med korta låtar. Det är utan tvekan hennes mest nedstämda album hittills. På scen gör dock den varma ambiensen comeback, mycket på grund av att det kusliga pianot bytts ut mot en omhuldande elgitarr.

De svepande lagren av gitarrer ackompanjeras av välarbetade, expressionistiska videprojektioner. Skakiga bilder på ögonvitor, böljande hav och abstrakta danser i bländande ljussken varvas om vartannat. Liksom hos postrockgiganterna Godspeed You! Black Emperor är projektionerna en omistlig del av hennes konstnärliga uttryck.

Clearing, senaste skivans starkaste spår, blir också den omstöpt i en varmare version. Körlooparna för tankarna till Julianna Barwick. Elisabeth balanserar hela tiden mellan mörker och ljus, mellan det trasiga och det hoppfulla, på ett sätt som går rakt in i nerverna. Låtarna växer, förvrids, sjunker ihop och går in i varandra. Ju mer de tillåts sväva ut desto bättre blir det, och musiken gifter sig då alltmer med videoprojektionerna. Det hela kulminerar i ett långsamt och hypnotiskt drone, på samma gång smärtsamt och otroligt vackert. Industrilokalen förvandlas för en stund till en sakral plats.