Grouper är Liz Harris, en musiker som gjort sig ett namn genom sin drömska och mycket allvarsamma ambientmusik. Det låter ungefär som om en singer-songwriter framför sin musik i rymden och låter ljuden och melodislingorna fara iväg och reflekteras mot främmande planeter för att komma tillbaka oigenkännliga och diffusa: men beståndsdelarna bildar trots allt inte sällan en låt, med Harris nästan viskande röst någonstans i mixen. Ibland nästan helt ohörlig och ibland tydligt i förgrunden.
Jämfört med otroligt abstrakta Violet Replacement så är Ruins både mer och mindre komplex; å ena sidan har vi att göra med faktiska låtar och texter, å andra sidan så är produktionen långt mer minimalistisk och påtagligt lo-fi än på förra släppet (nu räknar jag medvetet bort utmärkta The Man Who Died In His Boat som var en sorts samlingsskiva mer än ett regelrätt album). Alla möjliga ljud kan höras i bakgrunden, syrsor och grodor, signaler från vad jag antar är elektronik eller hushållsapparater, med mera. Musiken kanske är öm, men ljudbilden är ändå rå och oförskönad.
Detta är såklart inget negativt. Ruins ljudbild är tryggt förankrad i faktumet att det finns få saker som är lika ödsliga som ett ensamt piano i ett helt vanligt rum. För pianot som instrument dominerar verkligen den här skivan, vilket kan tyckas märkligt då Groupers musik traditionellt bygger på otaliga lager av gitarrer som smälter ihop med varandra. Men känslan i musiken är ändå nästan precis densamma: det stilla vemodet och den hypnotiska stämningen.
Rösten framträder tydligare än vanligt i det minimalistiska ljudlandskapet, vilket avslöjar Liz Harris fantastiska texter. De är inte nödvändigtvis poetiska, men verkar så uppriktiga och nära det innersta. Ånger och önskan att få saker ogjorda är ett tydlig tema på albumet, att befinna sig i stillheten och ensamheten efter ett fruktansvärt misstag; en sorts ruiner som titeln ju antyder. Alienation är fortfarande något som löper likt en röd tråd genom Harris musik: ”Maybe you were right when you said I’d never been in love” sjunger hon på Clearing.
Tankegångarna som finns i texterna är fruktansvärt tröstlösa. Samtidigt är musiken så öm och mjuk som den bara kan bli. Grouper gör verkligen tvärtom jämfört med många artister som ackompanjerar smärta och ångest med högljudda, utåtagerande musikstilar: smärtan och stillheten smälter ihop och syntesen heter sorg.
Skivans dramaturgi är för övrigt utmärkt. Made of Metal och Made of Air heter två spår som avviker från albumets övriga ljudbild och är placerade först respektive sist på skivan. De ramar in Ruins och förstärker känslan av att albumet är ett eget litet universum, en unik plats som det går att ta tillflykt till. En ganska dyster plats, men ändå ett vackert och behagligt landskap som lämnar utrymme för reflektion.
Made of Air är regelrätt ambientmusik, en dimma av ljud som fyller upp världen i elva minuter och sedan lämnar oss i tystnad. Men det dröjer inte länge förrän jag tryckt på play och låter den korta Made of Metal leda mig in i Ruins spöklika atmosfär än en gång.