Gudied By Voices
Let’s Go Eat The Factory

26 januari, 2012
Recension av Emil Norrström

Gudied By Voices, Let’s Go Eat The Factory

Betyg: 8/10

Bästa Spår: Chocolate Boy

Det är säkerligen lätt att spontant beklaga sig över hur ofärdigt och hastigt allting låter. Hur äldre män fastnat i sin ungdom och inte har några planer på att lämna den. Att det vore mycket mer värdigt att producera tio låtar, som var mer på riktigt. Men tänker man efter ett litet litet tag så inser man också att såhär har det ju alltid varit med Guided By Voices, och är det inte just det som är så jävla bra med dem?

Att de bara skiter i att alla andra band spelar in låt säga tio låtar som är i snitt tre minuter långa och är konstruerade likt intro, vers, brygga, refräng, vers, brygga, refräng, stick, refräng, outro. Det här är beviset på att man faktiskt får göra vad man vill. Denna mening som Martin Luuk så vackert redogör för i kommentarsspåren av Fyra Nyanser Av Brunt. Man får faktiskt göra som man vill. Och det ska man inte glömma bort. Guided By Voices har inte glömt bort det. Någonting som jag är oerhört tacksam för.

Det är möjligt att man i all sin upphetsning över en återförening också skapar bilder över en platta på samma nivå som själva meddelandet om att en återförening skulle äga rum. Det är möjligt att man i all förväntan ändå ser detta som ett litet antiklimax. Men det hade också varit möjligt att Let’s Go Eat The Factory kunde blivit ett resultat av åtta års uppehåll. På ett skrämmande sätt. Gruppen kunde ha växt upp, passat in sig i ledet och gjort låtar så som man ska göra. Därför känns det befriande att höra Go Rolling Home briljera i trettiofyra sekunder. Det är värdighet när den är som bäst.