Live

Günther and the Sunshine Girls
Emmabodafestivalen, 23/7 – 2014

Publicerad: 24 juli 2014 av Hugo Gerlach

4

Emmabodafestivalen har en förmåga att komma undan med bokningar ingen annan svensk festival skulle kunna göra. Förra året var det 50 Hertz och i år är det Günther and the Sunshine Girls. Det är en extremt underligt bokning överhuvudtaget, men just på Emmaboda känns det helt naturligt. Kanske något av en kultbokning, men de är nog få  som köpt biljett enkom för just Günther. Ändå känns det som att större delen av festivalen dyker upp. Nu när klockan slagit tre och solen gassar är det lite svårt att tänka sig att Paul Kalkbrenner stått på samma scen bara timmar tidigare. Att folkmassan är ungefär tre gånger så stor som den under den tyske legendens set är kanske lite nedslående, men knappast förvånande. Sedan tidigare vet vi att en stor publik inte är likställt med musikalisk förmåga.

Det är i alla fall sjukt varmt, vädret är perfekt och även om det var lite prat kring den tidiga speltiden så tror jag inte det hade gjort någon skillnad om detta utspelade sig i mörkret. Fördelen hade väl varit att fler hade haft tid att hälla i sig mer av någon alkoholhaltig dryck, för helt spiknykter hade detta inte gått att genomlida. Det finns ingenting att se på scenen, det är Günther och två av hans ”sunshine girls” framför en blinkande skärm. Günther har mustasch och skinnjacka som huvudsaklig accessoar, tjejerna har blommor i håret. Men vad gör det egentligen? Folk vill vråla sig hesa och skratta åt hur absurd hela grejen är. Det går som bekant att göra ändå. Publiken är inledningsvis något trevande, men när Ding Dong Song drar igång så mångdubblas antalet moshpits och hela ängen studsar i takt.

Mellansnacket består av att introducerar Günther låtarna på grov svengelska, vilket många i publiken högljutt påpekar. ”Sluta larva dig, du är ju svensk förfan!” och liknande fraser hörs gång på gång. Det är en personlighet vi ser på scen och att han inte skulle vara i karaktär skulle nästan vara värre. Då hade det inte gått att ignorera hur fruktansvärt pinsam hela grejen är, och sekundärskammen hade varit outhärdlig. Att han heller inte har något vettigt att säga gör det knappast bättre, och när han svamlar på om hur gamla låtarna är det förmodligen inte någon som lyssnar. Hur karln lyckas med konststycket att presentera fel låt när setet består av typ sex låtar, där Ding Dong Song också spelas två gånger övergår nästan mitt förstånd. Han skakar ändå av sig det och gör sina fult koreograferade danssteg när han inte, något pliktskyldigt, gnider sig mot tjejerna.

Likt Major Lazer när de spelade på Roskilde krävs det att man går ifrån sin kritiska sida och koncentrerar sig på att ha kul (att Diplo och kompani faktiskt kan göra bra musik skadar inte heller). Det är svårt, men det går – åtminstone i korta episoder. Sedan går det inte att stänga ute hur värdelöst det faktiskt är. Med textrader som ”It’s a hot night, I come from playa / I’m feeling good, and I want to partaya” är det omöjligt att ta det hela seriöst. Spelningar i den här klassen är alltid svåra att bedöma, för ingen vettig människa kan tycka att detta faktiskt är bra. De är däremot ofta rätt kul, och oavsett hur musikaliskt dåliga låtar som I’m Not Justin Bieber Bitch faktiskt är så dansar och skriker Emmabodapubliken som ingen annan. Och allt är väl egentligen precis som det ska vara.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 62 [name] => Emmaboda [slug] => emmaboda [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 63 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 229 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 1991 [name] => Günther and the Sunshine Girls [slug] => gunther-and-the-sunshine-girls [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1992 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 1 [filter] => raw ) )