Live

Hagaliden dragna till Röda Sten

Publicerad: 19 mars 2012 av redaktionen

Hagaliden

Röda Sten, Göteborg

Betyg: 6/10

I skuggan av Älvsborgsbron ligger Röda Sten, lite i mitten av ingenstans. Det finns mycket yta att jobba med här, får man höra från kommunhåll. Det ska byggas kajplatser här, terminaler för båttrafik och parkeringsplatser. För en lekman på det här med stadsplanering, båttrafik och parkeringsplatser kan man lätt få för sig att dra till med

”Lämna Röda Sten ifred! Det stör väl ingen i sin enslighet! Ska ni överhuvudtaget dra någon trafik dit, får det vara Hagaliden, på sin höjd.”

Bön hörsammad. En sådan där outgrundlig Göteborgsdag i mitten av mars då någon verkar ha tryckt ett fuktigt fiskenät över hela staden har Hagaliden releasefest för sitt sjuspårsalbum Dansa Blodet. Röda Sten är en miljö som passar dem tämligen utmärkt, med sin nära och intima stämning. Stämningen i kön utanför är spänd och något tryckt, en markant skillnad mot den varma och trygga som alltid tycks råda på Röda Sten. Vi kommer dit runt halv tolv, kanske en kvart därefter börjar Hagaliden spela. För ett popband är det en drömsättning, detta åttamannaband som Hagaliden utgör. Två gitarrer, bas, trummor, två sångare, dessutom piano och blås.

I Fem myror är fler än fyra elefanter propagerade man för att det är ooh-et i ordet som gör’et. Jag vill nästan hävda dito om Hagalidens blåssektion. Om nu två kan kallas en sektion. Vad två instrument kan höja ett band. Utan dem ett polerat skramlande popband, med dem på god väg in i ett svängigt Kubalandskap någonstans i limbo mellan Hellström och Rhythm Of The Saints. Det känns förtroligt att lyssna på Hagaliden. Man är nära dem. Man är på gränsen till stunden då det först klickade i replokalen, så nära är man.

Melodierna förföljer en genom Göteborgsnatten. De sätter sig. Man kommer på sig själv med att gå och vissla refränger och blåspartier, är inte det ett gott tecken så säg? Visst är det trallvänligt, men fördelen är också att det är lätt komma in i och ta till sig. Texterna bör nämnas också, låtarna har titlar som Följ din sista önskan och Ner i dalen, de förmedlar en känsla av ett nu. Ett nu som bör användas till att dansa. Ett nu förutsätter ett då, ett då man uppmanas att lägga bakom sig. Visst är livet fyllt av svarta svek och onda människor, men det finns kraft att hämta, inte minst i musiken. Sedan är det ett konststycke att med framgång rimma bedårande och självutplånande tycker jag.

Det känns djärvt, nytt och äventyrslystet. Som att det finns mycket kvar att hämta samtidigt som det känns… färdigt. Packeterat som en trevlig julklapp, eller en glädjande födelsedagspresent. Hagalidens Dansa Blodet är en fräsch vindfläkt som bär en atlantisk havsbris med världen på sina vingar.