Haim
Berns, 15/2 – 2014

Det finns ett visst sätt att prata om band som består av endast kvinnliga musiker – folk förnekar inte skickligheten med instrumenten eller kraften i rösterna, men någonstans gömmer sig nästan alltid en kommentar om musikernas utseenden. Haim är inte ett undantag för den regeln. Det är svårt att se dem live utan att höra tiotals utspridda kommentarer om ”hur snygga de är”. På samma sätt reduceras ofta deras musik till förmån för en utomstående, i Haims fall ligger mycket av den respons de fått i hur bra producerat deras debutalbum Days Are Gone var. På något sätt lyckas människor förminska deras talang för att fokusera på allt annat än just den. Men Haim är så mycket mer än sina utseenden och sin producent – i dem finns tre otroligt skickliga musiker och scenkonstnärer. Jag har förstått tidigare men på Berns i kväll får det jag slängt rakt i ansiktet.

Det är hur de vågar gå på till en av sina största hits, Falling. Hur Danielle äger sitt gitarrsolo på ett sätt som känns så självklart och självsäkert till den graden att det nästan blir surrealistiskt, hur Este nonchalant slänger bort de trumpinnar hon tidigare använt för att ägna sig helhjärtat åt basen. Det är hur de efter ett par låtar säger ”We’re gonna jam for a little bit, if you don’t mind. Like we’re back in California.” och bryter ut i en euforiskt, halvt improviserad halvt inövad ljudfest som känns så familjär och äkta som om vi faktiskt såg dem i deras källare istället för på en scen framför publik. Där finns Haims charm, hur äkta de känns. I hur Alana dansar runt på scenen under Honey & I, i hur de pratar med varandra under låtarna som om de var backstage eller var som helst, i hur Este ber ljusteknikern låta publiken bada i ljus så att hon kan se varenda en av oss. I hur tydligt det är att de älskar att göra det de gör.

Även de saker som skulle kunna tänkas vara omöjliga live klarar de av, som röstöverlappningen i Days Are Gone – ännu ett tecken på hur otroligt samspelta de är och vilken talang de besitter. Det märks att de känner varandra och musiken utan och innan, det finns inte en enda tveksam ton under hela spelningen. De lyckas göra Go Slow både mer minimalistisk och bombastisk än vad den är på skiva genom att låta simpla bastoner följas upp av brännande trummor och hårda gitarrer. Man vet aldrig vart de ska ta musiken härnäst, vem av dem som ska komplettera med en bongotrumma eller bryta ut i nästa solo. De både skapar och spelar i symbios och det är så extremt vackert att bevittna.

Haim har fått mig att verkligen förstå hur mycket jag älskar musik, och livemusik i synnerhet. För hur oklanderlig styrkan hos dem är, hur de kan vrida och vända på sina låtar, för hur deras energi omvandlas till någonting nytt inför varje ny låt. De har fått mig att inse att musik i sin renaste, mest äkta form är någonting som krossar gränser och gör tid oigenkännlig. Precis så var det i kväll.