Håkan Hellström har alltid sprungit ifatt mig, vart jag än befunnit mig. Om det så varit med gråten i halsen, dekadenta nätter eller kärleksfulla leenden. I en sjömanskostym har han alltid snubblat fram, varit ett oskrivet blad som skrivit in sina blödiga historier i våra brustna hjärtan. Vi har fått se livets mörka och ljusa dagar vecklas ut i svenska sommarnätter. Allt på svenska. Ett koncept lika ingnuggat som runskrift. Att Håkan Hellström bytt spårade utekvällar mot familjelivet märks. Det är inte sjuans hamburgerbar som får vardagen att gå ihop, inte bara i lyriken, även musikaliskt är Det kommer aldrig va över för mig, det första beviset på att Håkan Hellström närmar sig 40-sträcket. Givetvis behöver det inte betyda något negativt, även om det tagit ur sin kontext ofta framställs så. Att kalla det en 40-års kris bara för det här är inte en platta som rusar i 180 där vi ramlar in på ett diskotek känns lite naivt. Artister måste trots allt få visa upp nya och andra sidor av sig själv. Håkan Hellström må vara ett lyckopiller på vilken fest som helst, men det är trots allt de lugna verserna, de som får en att tänka ett varv till som fått mig att smälta.
Jag hade inte förväntat mig det heller, en platta som skulle få marken på Järntorget att skaka och spårvagnarna att jubla. Förr eller senare skulle vi få ett alster, där majoriteten av låtarna har en betydligt mer lågmäld ton. Det kommer inte som en chock, han har själv kallat det för en ”studioplatta” långt innan release. Den stora skillnaden är att den här gången är det jag som försöker springa ifatt dig, Håkan.
Jag vet inte om det är jag som har dålig kondition eller om det bara är han som är i sitt livsform. För just nu springer vi åt olika håll. Sedan 2 steg från Paradise märks framförallt att hans organiska rytm numera kommer sällan till uttryck. Han har inte på något vis lagt av med lekfulla melodier, sommarflörtiga Du kan gå din egen väg visar att Håkan Hellström kan mer än att skriva texter som går rakt in i hjärtat. Och jag faller för de töntiga stamningsförsöken som egentligen är dömda att misslyckas. På något vis tycker jag han kommer undan med det, inte bara för det faktum att han heter Håkan Hellström. Det finns något charmigt och mänskligt att våga bryta normer. Inte bara för att det är kontroversiellt, jag menar inte att han är banbrytande, men barnsligheten kramar om mig och det går förmodligen inte att hejda.
När titelspåret Det kommer aldrig va över för mig släpptes visade Sverige återigen att avundsjuka är den största svenska folksjukdomen. Mängden pk-poliser har förmodligen aldrig runkat under samma tråd förut. Och ja, det är förmodligen en mix av Johnossi, The Killers, Belinda Carlisle och väldigt mycket mer. Men ärligt talat, vem bryr sig? Han och många andra har gjort det förut. Och om vi ska vara extra petiga så är refrängen i vårsymfonin Valborg som för övrigt är en av skivans fullträffar ”stulen” från Gorillaz låt On Melancholy Hill. ”Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig.” påminner väldigt mycket om ”Well you can’t get what you want, but you can get me”.
Jag minns när kent släppte singeln 999 och hur de frigjorde sig från sin elektroniska epok med tongångar vi bara hört på Du & Jag Döden. När Håkan släppte singeln Det kommer aldrig va över för mig infinner sig samma förväntningar, men båda gångerna har jag fått nöja mig med ett album utanför deras främsta samlingar. Kanske hoppas man för mycket och får en besk eftersmak när förväntningarna inte infrias till fullo.
Men nej, jag är inte bitter. Pistol har en makalös refräng och instrumentala Tänd strålkastarna höjer pulsen vilken kväll som helst. Det är bara ett axplock av ytterligare ett buffébord från den svenska popkonungen, även om jag ibland kunde önskat mer.
Vid en första lyssning känns det inte lika direkt. Håkan har alltid utmanat sina lyssnare, men aldrig som nu. På ett vis skulle jag vilja säga ”friskt vågat, hälften vunnet”, men det känns mer som en klyscha än något med större substans i sammanhanget. Hur han låter sin poesi föras fram i en tydligare visform är förmodligen som att lagra ett vin, det blir bara bättre med åren. Nu är det bra, men det kommer bli bättre.