Tre gånger på Din tid kommer, det nya albumets första singel och dess viktigaste grundpelare, sjunger Håkan Hellström om att vara på toppen av världen. Det är ingen hybris – snarare ett krasst konstaterande. I somras slog han exempelvis nordiskt publikrekord på Ullevi inte bara en gång, utan två kvällar i rad. Aldrig förr har en artist varit lika stor i Sverige. Men samtidigt har den breda succén lett till en klyfta bak till de rötter som han en gång klättrade upp ifrån. Många gamla fans som förr omfamnade honom hånskrattar åt dessa nya tider, där det mest dekadenta tecknet är att hans mest spelade låt på Spotify i själva verket är en Otto Knows-remix.
Håkan själv verkar slitas itu av samma dilemma. Din tid kommer är vid första anblick en låt om framtidshopp och kämpaglöd, men handlar egentligen lika mycket om succéns mörka baksida. Den ständiga hungern efter mer kommer ge honom en plats på dårhuset, sjunger han i en av verserna. I en annan berättar han att allt guld, alla löpsedlar och alla fester bara är ena sidan av honom, och inte den han egentligen vill vara, med en enkel men vacker rad – “bakom ögonlocken / skulle tatt dig dit”. I låten därpå liknar han sig vid en trött gammal elefant, så stor och tung att “när jag lägger mig ner / krossar jag den jag älskar”. Elefanten & sparven är tveklöst den stund på albumet där han sliter upp sin kropp och blottar sin själ allra mest, ett sorgset betvivlande ifall all musik han gjort verkligen spelar någon roll. Poesin är förgäves, allt han brunnit för är förgäves, om det inte kan lysa upp livet för dem som är viktigast för honom. Till sist liknar han sig vid en fallande stjärna som inte lyckas uppfylla önskningar, och verkar längta tills han verkligen har fallit som stjärna och kan ta sig ut från den karusell som kändisskapet är.
Samtidigt blickar han ut över Sverige och ser en annan klyfta – den mellan fattiga och rika. I den frågan framstår Håkan som betydligt mer förvirrad. I Öppen genom hela natten benämner han en fattig tiggare som “gypsygrabben där”, innan en ursäktande utläggning om att även en prins kan vilja bli en groda igen (läs: även rika Håkan kan ibland vilja bli fattig igen). Pengar är inte allt, absolut, men det är en klen tröst för den som inte har råd med mat för dagen. På ytan kan det verka som att Du gamla du fria är det mest politiska album som han hittills gjort, tack vare Jan Lööf-omslaget, men särskilt mycket djupare än så går inte samhällskommentarerna. Även “gypsygrabben där” förvandlas till en rosaskimrande dröm om att allt blir bättre om man bara tror på kärleken. Gällande de politiska ambitionerna kanske det är som han sjunger i början av samma låt – “Jag och Jan Lööf har målat in mig i ett hörn”.
Desto roligare blir det när vi kastas huvudstupa in i arbetarromantiken på Hoppas det ska gå bra för de yngre också – den konstigaste låt som Håkan någonsin gett ut. Här samplas historier från göteborgska varvsarbetare, tillsammans med stadsplanerare och direktörer som talar om hur man ska bygga den nya “goda staden”. I den finns det ingen plats för kranar, utan för restauranger, konferenslokaler och utsiktsplattformar. Låten har ingen sång, bara samplingar, och i bakgrunden till allt detta spelas syntig instrumental rock. Idén är klumpigt utförd, men ändock kul.
Det mest centrala budskap som Du gamla du fria bär på är dock inget om klassklyftor, utan det om att resa dig när du är nedslagen, att fortsätta när du tappat livsgnistan, att hänge sig åt hoppet för att det är den enda vägen framåt. I sprickorna kommer ljuset in, Pärlor, Din tid kommer och Ingen oro, tjabo! genomsyras alla utav denna uppmaning. När det förmedlas starkt är det kanske det viktigaste som Håkan har att ge oss, men när leveransen är trött blir det svårare att tro på. Då kan man åtminstone uppslukas av bandet, som gång på gång blåser liv i varje idé. Efter EP-släppet av 1974 och inför detta album fanns det en utspridd oro om att vi var på väg mot lättsmält arenarock, men skivan ljuder i stället av febriga trummor och smutsiga gitarrer, varvat med orkestrerade fioler och blåsinstrument. Soundet pendlar mellan rockens guldera i London och New York och 50-talets klassiska standardpop. Det klär honom, när en så stor del av temat är att helst vilja spola tillbaka bandet och leva i svunna tider.
Överlag är Du gamla du fria en skiva där han frikopplat och gjort det som fallit honom in i stunden. Av den anledningen har vi ett långt intro utav att låtsas ratta mellan radiokanaler, och en tvåminuterssampling av den obskyra folkvisan That’s All Right av Laura Rivers. Hans nya indiebolag Woah Dad verkar på gott och ont ha gett honom helt fria händer att göra vad som helst. Av den anledningen kan han också spåra ur med Hoppas det ska gå bra för de yngre också och av den anledningen är det ingen som sagt “stopp och belägg” när han plockat med den totalt oinspirerade Jag utan dig. Låten är praktiskt taget inte mer än en kopia av Valborg med texten från Precis som Romeo, där han rabblar “x utan y” som en genväg för att beskriva kärleken.
Trots allt prat om toppen av världen handlar Du gamla du fria mer om vägen upp dit och ner tillbaka. Framförallt riskerar det att bli hans första stora steg därifrån. Att ta risker i detta skede av karriären är både klokt och välkommet, men samtidigt som det är hans mest vågade album är det också hans minst pricksäkra. Historien han berättar för oss är spretig och träffar rätt ibland och fel ibland. Stundvis kan man tro att han tänkt att det får räcka så. Avslutningen Du fria är instrumentalt sett ett gott försök till en ny Klubbland, med discoriff, varma melodier och smittsamma takter. Men den repetitiva texten (“baby, vi har inget / men vi har regnet”) är tagen direkt från skisspapperet. I ett kort stick försöker han släta över det hela med att sjunga “det är melodin som har dig / så skit i den kassa texten”. Absolut Håkan, om du nöjer dig med det så får väl vi också nöja oss så.