Håkan Hellström
Göteborg, 5/6 – 2016

Hur många gånger kan man kliva upp framför 70 000 på Ullevi och behålla nerven? Några hundra extra i publiken gör att han slår nordiskt publikrekord för tredje gången i rad, men det var den där kvällen för två år sedan som han egentligen tog det sista klivet. Det var då han stod som Rocky högst upp på trappan och sträckte armarna i luften. Samma filmscen flimrar förbi på bakgrundsgrafiken 2016, men han lurar ingen. Alla egenskaper som underdog har han, på gott och ont, lämnat bakom sig.

Håkan Hellström är bevisligen större nu än någonsin förr, men budskapet han blev stor med finns inte kvar på samma sätt som förr. Den ungvuxna losern som kämpar i motvind, blöder i rännstenen och får korta kickar på natten, bara för att gå sönder morgonen därpå – det är inte längre den personen som står på Ullevis scen. Motvinden har vänt till medvind. Att inte vara glad för den saken är att vara rent cynisk. Vi som lyssnat är hans vänner, den relationen har vi alltid haft, och att han inte längre blöder och går sönder är någonting som är vackert. Han är inte snart där. Han är där.

I detta ligger också den tredje Ullevi-spelningens storhet. Den är ett bevis på att lyckliga slut inte bara finns på film, någonting som borde ingjuta hopp hos varenda en i publiken. Han får kärleken att spira mellan alla förälskade par som slingrar sig runt varandra. Han får segeryran att kännas permanent när fyrverkerierna aldrig vill ta slut.

Kanske var denna storhet ännu större för två år sedan. Kanske är det omöjligt att upprepa en sådan succé. Oavsett vilket är det en oerhörd spelning som vi bjuds på i kväll. Det är visserligen inte som förr i tiden, när han gick upp på scenen som om han vore beredd på en publik avrättning. I stället är det en noggrant förberedd show, men som show är det också enormt. Thåström gör kvällens mest elektriska nummer när han tillsammans med Håkan sjunger Men bara om min älskade väntar. Sven-Bertil Taube gör sitt livs framträdande och tolkar För sent för edelweiss med en känsla som inte ens huvudpersonen själv kan motsvara. Miriam Bryant och Seinabo Sey plockar ner vad Håkan betytt för dem till en ny generations musikaliska uttryck och visar att musiken passar lika bra i en ny kontext. Det är en show där världar möts på Håkans initiativ. Samtidigt rör han sig själv som att han stått på arenor i decennier. Den gigantiska publiken dirigeras som ett dockspel och det är han som håller i trådarna.

De låtar som det dansats mest till genom åren är inte de som tar eld mest i kväll. Känn ingen sorg körs liksom med vana snarare än gränslös passion. Han kastar sig inte framstupa in i Ramlar. I stället är det på sina många ballader som han lyckas samla tankarna och måla upp sina texter med närvaro. Och det är med låtar som Din tid kommer som han verkligen välter Ullevi. Det är där han har mest att bevisa, sådant som måste synas att det kommer från hjärtat och inte bara från pennan, och han sätter dem minst sagt i brand.

För Håkan brinner. Ibland till och med in the shit. Några tjackiga ryck efter En vän med en bil, som om låten fortsätter spela i hans huvud efter att den tagit slut, visar att han fortfarande är lika galen som för 16 år sedan. Tack och lov. Han är bara inte längre miserabel. Mot oss som fortfarande fuckar upp allt vi rör vid kanske det kan verka lite osolidariskt att gå och bli en lycklig vinnare, men det är inte vad det handlar om. Hans arenaspelningar är mer än bara ärevarv och uppvisning, det är också en utsträckt hand till varenda en där inne. 70 000 losers som får ny energi för att resa sig från marken och fortsätta tro på det som ibland är svårt att tro på – att det vackra faktiskt är värt att slåss för.