Håkan Hellström
Hovet, 14/12 – 2013

Det har gått tre år sedan han stod på Hovets scen i Stockholm,  matrosen från Göteborg. Det är som att tiden stått still; den där lyckan och atmosfären omöjlig att ta på fyller inte bara mitt hjärta – hela den här jävla tradiga ishallen är som en kärleksbomb redo att explodera. Och det smäller inte bara en eller två gånger – det är ett bombardemang av sällan skådat slag. Det brister i Det är så jag säger det; tårarna rinner och hjärtat bultar och sedan kalasar vi som om det var rödvinsfläcken på tröjan vi följde i discopärlan Klubbland.

Jag kan inte riktigt minnas när det senast kändes så äkta; som om sångerna inte bara var brev från fjärran – de där orden kommer rakt från det som bultar innanför hans revben. Jag har tappat räkningen, jag vet inte hur många gånger vi mötts, bara i år det fjärde gången vi dansar och håller om varandra. Och varje gång är så nära en religiös uppenbarelse mitt ateistiska jag kan komma.

Samtidigt som hans psalmer gett liv åt dansgolven är det i sånger om obesvarad kärlek han är som bäst. När vi är som skörast är vi också som vackrast. Det må ha varit svart i tankarna på Långedragspaviljongen, men han tar oss högt över taken den här kvällen – utsikten är fantastisk. Den självklara allsången i Jag har varit i alla städer ger mig rysningar även nu i efterhand. Hur publiken reser sig på ståplats och dunkar liv i vardagstristessen ligger som en hinna framför näthinnan.

Vi hoppar högt i medryckande hits som river Jazzhuset vid första ton för att landa mjukt i låtar vi helst vill vakna upp till. Uppbackad av en orkester och inramad för en arena doftar det mer Bruce Springsteen än någonsin. Luftiga Du kan gå din egen väg får en helt ny kostym som så mycket annat den här kvällen. Men det har sällan känts mer rätt – det kommer aldrig vara över för Håkan Hellström.