Håkan Hellström – När Göteborgssonen intog hamnstaden

Håkan Hellström, 4 juni på Slottsskogsvallen

Betyg: 9/10

Vid millenniumskiftet startade han en odödlig eld som än idag fortsätter sprida sig bland såväl unga som gamla. När den turnérika sommaren inleddes lovade man Sverige att spela överallt utom på SD:s partikongress. Nu var man framme vid Göteborgssonens hamnstad. Bara ett dygn tidigare stod han och skrek sig hes på Siestafestivalen och nu var det alltså dags igen. Inför 20 000 betalande åskådare kliver Håkan Hellström fram ur scenskuggan tillsammans med Augustifamiljen. En ödmjuk poet med en allt för stor hatt som dinglar fram och tillbaka över det lockiga håret och med ett leende som avslöjar belåtenheten över att få stå framför den största betalande publiken hittills. Det behövs inte någon storslagen entré eller några krusiduller, alla vet vem han är. Mötet med folket är kärlek vid första ögonkastet och på två röda står alla hoptryckta framför scenen vrålandes efter sin idol. Trots de sedvanliga Gaishalsduksskurarna som infinner sig titt som tätt så är väderförhållandena i övrigt de bästa på länge.

Spelningen är – likt alla Håkans spelningar – en föreställning full av kärlekslåtar och anekdoter. Drömmar om Lasse Berghagen, en destruktiv kärleksrelation mellan en katt och en skata och en gammal gubbes skrotfyllda ryggsäck. Ibland undrar man om inte Håkan är mytoman men inser snabbt att det kvittar, oavsett hur fingerade berättelserna må vara så är känslorna som förmedlas äkta. Det är dialogerna i mellanakterna som kännetecknar och utmärker honom från andra svenska artister och det är även i dessa som nya hjärtan erövras.

Musikaliskt dansar han skickligt på en lina mellan glädje och sorg, kärlek och olycklig kärlek, eufori och melankoli. I ena ögonblicket får han oss att skrika oss hesa av lycka för att stunden senare skölja över oss med kärleksballader som inte lämnar något öga torrt. Till sin hjälp har han som vanligt Augustifamiljen vars musikaliska arsenal inte vet några gränser. De har växt in i Håkan så mycket att det vore hjärtekrossande om de två någonsin skulle separera. Daniel Gilbert och hans påminnelse om att parkbänken aldrig är långt borta i all ära men den viktigaste medlemmen ikväll är enligt mig saxofonisten Björn Almgren som lyfter helhetsintrycket med sina helt underbara solon, framförallt i min personliga favorit Tro & Tvivel.

Överlag blandas gammalt med nytt och trots den folkkära En vän med en bil, Ramlar som lär ha gett utslag på Richterskalan, eller 2 Steg från Paradise som framförs live för första gången, så är det en annan låt som i slutet av kvällen står för det mest minnesvärda ögonblicket. När en märkbart rörd Tomas von Brömssen bjuds upp på scen och tar stämma samt avslutar För sent för Edelweiss med ett förtrollande klarinettsolo vet man att konsertens finaste stund har upplevts.

Ett gungande folkhav är med från första till sista andetag och bjuds på ett färgsprakande fyrverkerispel som en belöning för att ha skött sig så exemplariskt i alla låtar. För en stund känner man sig unik och utvald och det är det som är det fina med Håkan. Han lyckas intala varje person att just den där låtraden och just det där musikstycket återspeglar ens eget livs upplevelser och att det är skrivet enbart för en själv och ingen annan. Eftersom texterna enkelt går att associera till –  och är appliceringsbara på egna kärlekshistorier –  är det lätt att få den uppfattningen och det är däri hans storhet ligger. En storhet som gör honom till en av Sveriges mest älskvärda artister. Hatten av för Håkan Hellström. Ikväll tog han oss med upp på taken, högt över staden.

Foto: Martin Brittberg
Text: Maksim Milenkovic