Håkan Hellström , Slottsskogsvallen
8/6 2013

På perrongen i Stockholm ser vi spår av över tio år svensk musikhistoria. Sjömanskostymerna står på rad, allt för en enkel till Göteborg när Håkan inviger sommaren. Man blir aldrig profet i sin hemstad sägs det, men kärleken till Håkan Hellström är gränslös i den här staden. Det är som att allt kommer till liv i hans texter; faktum är att hela staden blommar upp. Hela min generation vallfärdar, om och om igen, vi kanske har gjort det här tio gånger vid det här laget. Och även om biljetterna nästan ligger i Bruce Springsteen-klass blir det utsålt med 27 000 besökare. Det är sanslöst, ett pekfinger åt festivaldöden och beviset på att det aldrig kommer vara över för Håkan.

20 minuter sen övergår Peace N Luv i bombastiska mashup-singeln Det kommer aldrig va över för mig. Det är svårt att klaga i den idylliska inramningen; klarblå himmel, lummiga Slottsskogen och ett skrikande hav av förälskade själar. Men för en gångs skull tar inte klassiker som Ramlar eller Kom igen Lena! ett stadigt grepp om oss. Vi river aldrig några fester, även om euforin på sina håll är på topp. Men just nu är vi ganska långt från att ramla in på ett diskotek. Jag har läst hur Håkan håller på att elda upp sig själv för att suget att ställa sig på scen är så stort. Bortsett från några privata tillställningar är den här kvällen i juni hans första sedan hösten 2011. Möjligt är det att han är lite för taggad, för sällan har han varit lika öppenhjärtig och pratig. Även om charmen genomsyrar det mesta, så räcker inte hans lockar och oförstånd inte till för vad som slutligen blir dravel. Men det är svårt att klandra Håkan, det finns trots allt få musiker med samma karisma och empati i den svenska musikdjungeln. Samtidigt kan vi inte köpa det rakt av, bara för att det är Håkan.

Några av hans styrkor har genom åren varit hans nya arrangemang och det är väl där som det brister den här gången, det blir inte samma fart eller tryck när Klubbland exploderar som när han begav sig för två år sedan. Kanske är det ett medvetet val för att väva in det nya materialet som mer eller mindre kräver lugnare uttryck. I sann samba-anda varvar han friskt och helst från sina senaste alster, förklaringen varför låtar som River en vacker dröm, 2 steg från Paradise och Dom där jag kommer ifrån dominerar. Rytmiken som pulserar tar oss från Rios bakgator till en hamburgerbar längs Vasagatan.

Omdiskuterade Du kan gå din egen väg blir ett litet misslyckande när den smittsamma melodislingan mer eller mindre försvinner ut i tomma intet, men kvar står vi med en stormande allsång. På responsen går det faktiskt inte att skilja på vad som är nytt och gammalt, det är imponerande hur hans senaste textrader redan nu känns som framtida klassiker.

Det här är inte en kväll då vi rycks med på äventyr i natten. Trots tappra försök att elda upp oss med Thomas Öberg i Zigernaliv Dreamin där proggvibbarna sveper över oss. Det här är en kväll då Bränno Serenads skärgårdsstrofer, den oväntade allsången i Pistol och klassikern Nu kan du få mig så lätt smäller högst. Man slutar aldrig förvånas. Det är inte över för Håkan, inte på långa vägar, men det har varit bättre.