Håkan Hellström
Stockholm, 10/12 – 2016

Globen bevittnar Håkan Hellström i en stad som inte är hans, under en årstid som inte är hans och på en scen han och bandet aldrig stått på förut. Det verkar dock inte beröra de inblandade 12 500 personerna nämnvärt, inklusive honom själv. Stundtals når han hela vägen fram och in till oss, men stundtals är han långt borta.

Med fast hand (och käpp) är han vår ledsagare i två och en halv timme, inledningsvis med fantastiska I sprickorna kommer ljuset in, följt av ett 20-tal hittar, för att avsluta med semi-starka Öppen genom hela natten. Gårdagens pitstopp i Linköping verkar snarare ha fyllt honom med energi än dränerat och ingen av de 26 låtar vi får höra vittnar om ett uns av trötthet.

Det krävs mycket för att tina tusentals frusna själar och det dröjer en handfull låtar denna kväll innan Globen är helt uppvärmt – någonstans under refrängen till Shelley sätts publiken i brand och slutar sen inte brinna. När tonerna ebbar ut och första ackordet till Gårdakvarnar och skit slår an briserar en damm av känslor som ingen av oss vare sig kan eller vill kontrollera. ”Jag går inte isär när jag går med dig” är fortfarande så ömmande jävla vackert och den träffar fortfarande ställen i en man glömt man ens kunde känna med.

Håkan i mötet med en publik är något som är omänskligt vackert att bevittna – det märks speciellt i Jag utan dig som han dedikerar fansen nedanför scenen och överallt runt omkring. Men vi alla vet att vår relation är så ömsesidig den kan bli – du utan oss, Håkan, och vi utan dig är inget. Kvällens gästartister bidrar till den kokande känslan: mamma Hellströms fragila stämma i San Fransisco och Amanda Bergmans fantastiska tolkning av Pistol. Som bäst är det dock när de två sistnämnda, tillsammans med världens mest följsamma band (hans egna ord), avslutar ihop – låt oss se de två skapa något ihop i framtiden, snälla.

Det är speciellt med Håkan, han har skämt bort Sverige. Vi förväntar oss att bli brutalt omkullkastade varje gång vi ser honom på scen, för så har det varit de senaste gångerna han spelat. Alla lämnas klubbade till marken och utan talan, utan möjlighet att uttrycka hur jävla bra det var. Way Out West 2010 och 2013, Ullevi 2014, Ullevi 2016 – de är alla legendariska spelningar men det lämnas sällan utrymme för något där emellan.

Håkan beskrivs ofta som antingen genialisk eller ingenting – i kväll är han väldigt bra. Bandet är oerhört tight och publiken är hans men det är inte mer än så. Ibland är det bara så, vi behöver inte vända ut och in på oss själva i sökandet efter superlativ. Det är någonting som skaver med den in i minsta detalj planerade scenshowen, energinivån som är skyhög men samtidigt lite ihålig, publiken som stundtals verkar gilla bilden av sig själva på en Håkan-konsert mer än själva Håkan i sig.

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger med LaGaylia Frazier kommer inte i närheten av Veronica Maggios gästspel 2014 och när introt till Din tid kommer drar igång suktar Stockholm mer efter Otto Knows och fredags-AW:n. Att sätta låtlista med ett musikaliskt bibliotek som Håkans är såklart inte enkelt, men det saknas så mycket. Är För sent för Edelweiss daterad? Är kärlekskranka Nu kan du få mig så lätt utbytt mot något som passar inomhusarenor bättre? Eller är det jag som är konservativ och ovillig att ta in vad han vidareutvecklats till? Kanske. Jag är okej med att släppa något fritt för att sedan se det komma tillbaka. Det kan fortfarande vara så att när vi går genom tiden har det bästa inte hänt än. Håkan är väldigt bra i kväll, inte mer.