Stadion
Håkan Hellström
Stockholm, 10/6 – 2017
Publicerad: 11 juni 2017 av
David Winsnes
Väldigt många av oss har sett Håkan Hellström väldigt många gånger vid det här laget. Vi tycker olika om huruvida han blir bättre eller sämre, om han ska göra större eller göra mindre, men i slutändan kokas det ner till om en av Göteborgs största ikoner genom tiderna kan fortsätta ge nya upplevelser och intryck. Det borde vara för mycket begärt efter 17 år, i synnerhet eftersom Håkan alltid känts ungefär lika progressiv som en stork stark på Sejdeln: trots att han gjort karriär på att besjunga ungdomens våndor verkar han ha fötts till gubbe, en oerhört energisk sådan förvisso, och inget är annorlunda den andra kvällen på Stockholm Stadion.
Charlie Chaplin-blinkningar på skärmen bakom honom, snacket om Povel Ramel, spjuveraktiga ”Oh shit!”-utrop när någon gästartist imponerar på honom. Han trasslar till och med in sig i en lite pinsam sketch om kristendom kontra andra religioner. Det är som att sitta bredvid sin smått galet extroverta farfar på släktkalaset.
-
Ändå har det aldrig känts för mycket begärt att kräva Håkan på nya vykort, adresserade från outforskade delar av hans känslospektra. Jag tror aldrig att jag kommer glömma den här regntunga kvällen, där Håkans turnétitel Rullande åska förebådar sitt eget kvartslånga avbrott en stund in i konserten. Eftersom hans spelningar numera är regisserade ut i minsta detalj fungerar blixtarna och ponchohavet som katalysatorer för en annan nerv. Bilden av Håkan som återvänder till scenen är lika evig som publikkören i Vi två, 17 år på Way Out West 2010 eller turnéversionen av Zigenarliv Dreamin från 2014: han kastar sig in i Jag har varit i alla städer, surfar runt över scengolvet med vatten sprutande över de främsta raderna. I sprickorna som bildats flödar ljuset in.
Då har en hel del folk redan börjat vända hemåt. Det är det slutgiltiga beviset på hur folklig han blivit, när en ny typ av besökare hellre rusar iväg till tunnelbanan och vaskar sin biljett då förutsättningarna pekar finger. Men det är också vad spelningen kommer att bli ihågkommen för – det som särskiljer den från flera av de senaste årens konserter med Håkan – den lekfullhet som triggas av att helt enkelt sluta bry sig, både från publikens och artisternas sida.
-
Mitt i denna blöta naturkraft skickas en nutida svensk Hall of Fame-uppställning ut. Erik Lundin hetsar fram det bästa ur låtarna, den inledande mashupen av Välkommen hem och Dom där jag kommer från är smart i både teorin och praktiken – en tematisk fullträff och musikalisk njutning – och när han tar över stafettpinnen i Kom igen Lena! känns det som att vårt Lorentz feat. Håkan-skämt från första april i fjol växt upp och tagit studenten med högsta betyg. Silvana Imam och Veronica Maggio är lika värda entrépengen, men det är giftermålet med First Aid Kit i Big Star-covern 13 och Rockenroll blåa ögon – igen / En midsommarnattsdröm som ramar in det här äventyret. Med yviga gitarrörelser blir Håkan Hellström en Neil Young-figur i The Bands avskedskonsert, The Last Waltz. Utan att ha samma självklara talang som många av sina förebilder är han numera en stads- och kanske till och med landsfader, som från scen varken är rädd att bli försiktigt politisk eller bolla med en rad olika influenser. Urkraftssoulen som LaGaylia Frazier tillför till konserterna är det bästa scenshowbeslut han tagit i sin karriär.
Han tar till och med sin senaste skivas begränsningar i beaktning. Därifrån hämtas endast två sånger (Jag utan dig hade gärna fått ersättas av Pärlor). I stället formar han om det som byggde upp honom, väljer nya vägar trots att de flesta av oss trodde att Ramlar hade mullrat för många gånger och att Känn ingen sorgs rader rostat sönder. När Håkans hår mot slutet mest liknar tång, när han fått hjälpa Klara Söderberg upp efter att hon halkat i det hala kaoset, när han ljuger sig igenom Du är snart där ännu en gång i ordningen, är ännu en konsert snart till ända. Vad bra den var.
-
