Håkan Hellström
Way Out West, 9/8-2013

Håkan Hellström är alldeles runt hörnet i kvarteret. Placerad mitt i Slottsskogen kan han framkalla varje göteborgares största känslor utan någon vidare ansträngning alls. Det vet han mycket väl när han spelar patriotkortet i inledningen Jag har varit i alla städer och när För sent för Edelweiss tillägnas ”de tillresta stockholmarna på backstageområdet”. Men allt är inte som det en gång var – tomrummet efter Daniel Gilbert, som sparkats från bandet, har fyllts av fler skrikande saxofoner än någonsin och den svajiga sångstilen vittnar numera om trötthet snarare än om tusen okontrollerade känslor. Med det osannolika låtmaterial Håkan samlat på sig genom åren kan han definitivt unna sig att köra på autopilot och komma undan med det. Men när varje låt spelas på kul och på rutin försvinner den melankoliska nerv som väl ändå är det viktigaste han har.

För han var solskenet, jag var ensam. Med en mobil utan täckning och en ångestklump i magen stod jag själv i publiken och såg på vackra, lyckliga par och dansande kompisgäng. På scenen stod en Håkan som hetsade till dans, som hoppade omkring och sjöng att ”stan är full av tanter och tragik” utan att ens verka tro på det själv. ”Är det här allt som blir så dör jag”, som om inte triumf och nöjdhet var det största han utstrålade. Det hela påminner misstänkt mycket om skaparna till filmen Känn ingen sorgs strävan efter att framställa en förhärligad och romantisk bild av Göteborg – att skapa en stad där man ser gårdakvarnarna men inte skiten.

Håkan, jag behöver dig mer än vad jag vill ha dig, och jag vill ha dig för gamla tiders skull. När du under Nu kan du få mig så lätt får mina ögon att svämma över spelar du bara på gamla minnen och meriter. Framträdandet är ju ärligt talat sådär – den avskalade versionen av låten lämnar mer att önska i sångväg och blottlägger bristen på känslomässig närvaro. Allt jag ville var att kunna gå på popkonsert och få vara ledsen. Men det dyrbara faktum att Sveriges största artist faktiskt tagit på sig någon slags roll som underdog är här som bortglömt.

Foto: Magnus Olsson