Festival

”Håkan slaktade allt …”

Publicerad: 15 augusti 2010 av Magnus Olsson

Håkan Hellström

Flamingo, Way Out West

Hela Göteborg kokar, från Vasastan till Liseberg, det ligger något stort i luften, och det är allt annat än ett regnmoln. Göteborgssonen Håkan Hellström lirade hela debutplattan Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg från början till slut så att till och med alkislunden jublade. Det är en platta som revolutionerat svensk popmusik, och det här var enda chansen, och festen i Slottskogen blev som världens grymmaste tacktal varvat med allsång, saxofoner och sånger om uppror. Det har gått 10 år sedan skivan om uppror och kärlek skrev sig in i svenska folkets pophjärtan, och än idag känns den lika bra som då. Det var en tid då Håkan levde i dimman, kände sig som en looser mitt i natten och fyllekäket på en hamburgerbar var viktigare än morgondagen.

Vi minns Håkan och hans vita sjömanskostym i början av 00-talet. Jag tillhör de som såg honom riva murar på Allsång på Skansen 2001 med Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg, jag är en av dem som fascinerats över de där youtube-klippen från Hultsfred 2001. Men viktigast av allt, jag var en av de där 25 000 som tog i från tårna och brände mer kalorier än Anna Skipper någonsin gjort under en timme igår. Jag var där, mitt i publikhavet, Way Out West 2010.

Spelningen var inte sjuk. Snarare galen. Helt stört. Magiskt, och minst sagt mästerligt. Superlativen kan fortsätta i all oändlighet. Det är svårt att finna ord. Från första sekund till sista höll han Göteborg i ett stadigt grepp, som han aldrig släppte, däremot räckte han ut sin ena hand och bjöd upp till allsång av sällan skådat slag. En 10-spårig CD på 40 minuter förvandlas till en timme av nostalgi och allsång som skulle få Anders Lundin att dregla och fälla en och annan tår, av ren avundsjuka. Låtarna blir längre, får extraverser och mer förklaringar. Det är svårt att inte imponeras.

Är det någon som är stolt, så är det jag”, skriker Håkan Hellström inför Way Out West största publikhav någonsin. Han har all rätt att vara stolt, han har blivit vår största poet, precis som hans pojkdröm. Det känns extra fint när drömmar slår in, och Håkan är kanske ett av de mest självklara exemplen inom musiken. Det är mycket tveksamt om någon annan svensk artist hade kunnat åstadkommit vad Håkan gjorde igår, det är ingen lätt uppgift att axla. Föreställ er bara den rafflande inledningen med Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg, En Vän Med En Bil och Ramlar. Behöver jag säga mer ?

Trots en smått episk och galet dansant inledningen, är det ändå när han sjunger om 7:ans hamburgerbar mitt på Vasagatan som tårarna nästan börjar rinna. När hela publiken klämmer i lite extra, i refrängen ”behöver lite kärlek från fel sort, och sympatier från fel håll” är han oemotståndlig. Det svartnar framför ögonen. Och det är där och då han berör oss som allra mest. Det är magiskt, och långtifrån tragiskt.

Avslutningen med Dom Dimmiga Dagarna känns nästan vemodig, då den tiden är förbi. Där och då var det tänkt att det skulle ta slut, men allsången pågår långt efter att Håkan gått av scenen. Alla väntar ivrigt på ett extranummer, och förhoppningarna om nytt material är stora. Han infriar förhoppningarna storartat och drämmer till med en exklusivitet jag aldrig tidigare upplevt. En helt egen hyllningslåt för de där 10 åren som var början på något nytt, en låt som spelades för första och sista gången i Slottskogen. Håkan slaktade allt, han ägde Way Out West, och gjorde ett klassikt album än mer klassikt. Tack.

Text: Magnus Olsson