Håkans rekordspelning från ett berg vid en slajmsjö en kilometer bort

Ett komplement till vår på plats-recension.

Håkan Hellström slog under gårdagen publikrekord på Ullevi och spelade inför 69 349 personer. Men faktum är ju att han spelade för många fler än så. Snikens kulle är helt överbelamrad av allmänna losers och folk som prioriterat annorlunda. För dig som inte vet vad Snikens kulle är kan du enkelt googla: andra träffen tar dig in på forumet Sporthoj där en användare berättar att han ska släpa med sig en klotgrill och en kylväska för att försöka få en skymt av Robbie Williams konsert på ett berg ungefär en kilometer därifrån.

Vi gör samma sak, fast utan dylika lyxartiklar och med ljummen folköl istället. Väntar på en buss utanför Ullevi. Håkan spelar Gårdakvarnar och skit men med byggnadens betong mellan honom och oss låter det mer som att någon har tagit med en bärbar musikspelare som behöver nya batterier. Bussen tar oss upp till höjden och därifrån börjar en vandring som Werner Herzog hade kunnat basera sin nästa film på.

Vi följer en annan sen hop människor genom en stig in i skogsdungen, kommer fram till en mindre gräsplätt som är totalabonnerad, går vidare och upprepar proceduren ett par gånger. Till slut sitter vi i fuktigt gräs strax ovanför en inhägnad, privat pool som från ingenstans sprängt sig in i icke-idyllen. De har party där inne, jag antar att de har det varje gång Ullevi bjussar in till spelning, och jag känner mig som den popkulturella versionen av Askungen.

Den gemensamma nämnaren för mångas samtal på Snikens kulle börjar i ”Ser du nåt?” och landar i ”Tittar du genom grenarna så […]”. Målet är att finna vinkeln som gör det möjligt att se jumbotronen. Sen finns det de som givit upp tanken på att visualisera sig det som sker lång där borta och koncentrerar sig på öl och sällskap. Eftersom Håkan mestadels baserar konserten på de som kan se och höra blir man som bergshängare ganska alienerad.

Vi förflyttar oss igen, stannar till vid en mindre sjö som till synes är fylld med grönt slajm, och begrundar situationen. Går lite till, kommer ut på sidan och får utsikt över Örgryte snarare än centrum. Där sitter medlemmarna i Makthaverskan, alla utom Maja, och dricker folköl. För att få djupare förståelse för vad vi som homogen grupp håller på med frågar jag Gustav Data och Hugo Randulv hur de har upplevt kvällen.
– Man har inte hört ett piss och fått gissa sig fram till låtarna, säger Hugo.
– Vilket ju är ett nöje! flikar Gustav in.

De är milt sagt inte helt positiva till Kapten Röds gästframträdande och tycker ändå det är mycket trevligare att sitta på berget.
– Det är lite som att sätta på en film som man redan sett innan man ska sova, så kan man göra annat samtidigt, konstaterar Gustav och de båda spånar vidare på Håkans förmåga att stundtals upprepa sig själv.
– Som Allsång på skansen på repeat. Man har hört alla inpräntade tal.
– Det är alltid om en pojke och han fick en liten tår i ögat.

Gustav är tydlig med att detta inte är något bashande – de gillar ju Håkan – och vi går över till att tala om morgondagens recensioner, som de gissar är färdigskrivna.
– Det blir guldgetingen! utropar Gustav – införandes ett nytt betyg i svensk musikmedia – och avslutar med att konstatera att Robbie Williams nog ändå var bättre härifrån (en uppskattning som demonstrerades i form av en acapella-cover av Feel när hans andra band, Westkust, spelade på Jazzhuset 2012).

Någonstans här ebbar konserten ut och vi ger oss ut på stan tillsammans med alla tusentals människor som väller ut från den stora arenan. Man får vad man betalar eller inte betalar för och varken vänskap, fästingbett eller att kissa multipla gånger under ett lövträd kostar som bekant pengar. 5/5 getingar. Eller fan, det blir guldgetingen.