Halvhjärtat av ett band på auto-pilot

Bright Eyes, Where The Action Is

Betyg: 5/10

Det börjar ändå ganska lovande med lite äldre godingar som Four Winds och Trees Get Wheeled Away. Sedan släpper Oberst bomben och låter fokus ligga på låtar från nya, supermediokra, plattan, The People’s Key.

I och med detta förlorar vi i publiken snart intresset. Halvhjärtade tolkningar av halvtaskiga låtar hör inte hemma på en scen som denna. Visst finns där stunder då Oberst och gänget brinner till lite, som till exempel i den slående vackra Poison Oak. Dessa stunder är dock alldeles för få och utspridda över en alldeles för lång tid. Det hade kunnat bli så mycket bättre, men det är inte enkelt att göra ett gott intryck när varenda känsla man visar verkar påklistrad. Som helhet känns det tyvärr väldigt slarvigt och passionslöst.

Vid ett tillfälle utbrister Oberst, ”There’s not an ounce of sincerity on this stage, believe me.” Det var första gången han yttrade ett sanningens ord denna afton. Du glömde nog hjärtat någon annanstans, Conor.

Foto: Magnus Olsson