Axel Willner är mest känd som The Field, men har använt sig av en drös av andra identiteter, bland annat Lars Blek, Loops of Your Heart och nu senast alltså Hands. Med alla pseudonymer förutom The Field har Willner rört sig i ett landskap präglat av minimalism och repetitiv ambient. Hands följer i de spåren, fast innehar mer mörker, ensamhet och isolation än tidigare projekt.
Willner själv beskriver albumet som ”en protest mot hur världen fungerar. När du hittar inspiration från mänskligt förfall istället för ljusare saker.” Alla spår på skivan är döpta efter ett gammalt sanatorium och militärsjukhus som passande nog står och förfaller.
De fyra spåren, som sträcker sig över 40 minuter, är uppbyggda på ungefär samma sätt. En loop som får sällskap av synthljud. Ibland fladdrar röster förbi långt bak i mixen, men minimalism är ett ledord genom hela albumet. Ljudbilden känns igen från 70-talets ambientuppsving, kanske främst från Brian Eno. Trots få beståndsdelar skapar Willner ett ljudlandskap som nästan är filmiskt i omgångar. Scenerna som spelas upp är djupt oroande, och den känslan som förmedlas mest är ensamhet. Kanske inte ensamhet i den vardagliga benämningen, men ensamhet mot världen. Uppgivenhet.
The Soul is Quick är soundtracket till becksvarta nätter i storstaden när samhällets baksida visar sig. Albumet pekar på varför ambientmusik från 70-talet är så kraftfull – det finns få ljud som är lika emotionellt slagkraftiga som de skapade av synthar. The Soul is Quick når kanske inte samma höjder som Willners utgivningar som The Field, men är i paritet med höjdpunkterna som Loops of Your Heart. Axel Willner är en av Sveriges mest intressanta producenter, och visar gång på gång att han inte är bunden till en specifik genre.