Hängig folkpop med genuint engagemang
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Feist

Way Out West

Betyg: 7/10

Det går att ana ett mönster i Way Out Wests val av dag för de olika akterna. Fredagen är indie/folk-dagen, utan tvekan. Dess tre stora ikoner, Wilco, Feist och Bon Iver, hyllar alla varandra från sina respektive scener, och kopplingen mellan dem verkar vara både musikalisk och vänskaplig. Leslie Feist inleder sin spelning med A Commotion, samt med att berätta om sin fantastiska dag, att hon fått se Afghan Whigs, vilket hon drömt om sen hon var fjorton, och att vi ska se till att få riktigt snygga bilder på ”the handsome Bon Iver”, som spelar strax efter henne.

Feist skapar en uppsluppen och mjuk känsla. Låtarna gungar behagligt i all sin folkiga prakt, i ett tempo som gör det svårt att inte nicka i takt. Hon använder en imponerande uppsättning pedaler för att få liv i den akustiska gitarren, och hela hennes kompband utstrålar genuint engagemang. Särskilt de tre körarna, som delar en mick och därför kommer ifrån den klassiska soulkören, där tre pers står i bakgrunden, dolda i mörkret bakom varsitt mickstativ. Feist låter istället sina sångerskor stå jämsides med henne, vilket betalar sig estetiskt.

Leslie Feist är ledigt professionell – när hon drabbas av temporär lyrikamnesia sjunger hon”I forgot my own lyrics Sweden” till stort jubel, ett jubel som med all säkerhet inte uppkommit om hon sjungit rätt text. Den indie-folkiga sångerskan har kapacitet både att skriva mjuka ballader som inte är sliskigt sentimentala, och relativt pampiga, orkestrala arrangemang. Fjolårets Metals visar sig innehålla en hel del publikfriande godbitar, som How Come You Never Go There och The Bad In Each Other; den sistnämnda handlar om en relation där två goda människor i varandras sällskap istället blir destruktiva och manipulativa. Tyvärr blir inte Limit To Your Love den pianoburna ballad som vi känner igen från The Reminder; live väljer Feist att göra den percussiondriven och hängig. Personligen hade jag föredragit att hon tagit av sig gitarren och levererat den fantastiska låt som fick James Blake på fall i sin originalversion.

Efter en smått uppiskad Sealion tror jag att det är över.  Då kommer Wilcos frontman Jeff Tweedy in och tillsammans framför de den fantastiska You And I från americana-bandets självbetitlade skiva. Spelningen kunde inte ha avslutats på ett bättre sätt.