Hanna Järver – Billig öl, gamla spöken och andra anekdoter

Hanna Järver är en sällsynt popartist. En sådan som kan blicka ut över en grå dag, plocka ut detaljerna man annars aldrig noterar och sedan göra om det till tre minuter där lite används för att säga mycket. Några ord om att spela tv-spel blev till vinterns starkast bultande syntpop. Att svära i gatuhörnet där man hånglade för några år sedan väcker försommarens mest frustrerade känslor. När allt i livet står still ger sig Hanna Järver fan på att åtminstone kroppen ska röra på sig.

På hennes nya EP Närke är det tydligt att det är en artist som blir allt mer hemma i sitt sound. Hanna Järver har skrivit och producerat syntpop på svenska i mer än tre år, men nu är det som om någonting har hänt. Musiken är större och produktionerna mer säregna. I texterna blir första gången hemstaden Örebro den tydliga spelplanen, när hon berättar om bedövade känslor, skavande minnen och människor man bara känner sig färdig med.

Hur kommer det sig att du valt att fokusera på Örebro, i stället för Stockholm där du bor nu?

Alla platserna där omkring, de är förknippade med minnen och känslor på ett annat sätt än vad det är med Stockholm. Det handlar inte så himla mycket om det här med Örebro vs Stockholm, småstad vs storstad, utan det är mer om min resa de senaste åren. Jag har skrivit om hur jag var som 18-åring och då var jag i Örebro.

Det har ju berättats mer om Stockholm än det har om Örebro. Har det också med saken att göra?

Ja! Stockholm behöver inga fler. Örebro behöver.

Vad har Örebro för profeter?

Det finns ett popband som heter Tangerin, annars vet jag inte riktigt… Jag gjorde en spellista med artister från Örebro till Aftonbladet och det blev mest vänner faktiskt. Det har inte varit så många stora därifrån, bara typ Martin Stenmarck.

Men vad tänker du att det är för scen i Örebro?

När jag bor bodde där var det mycket hardcore. Då gick jag ofta och kollade på såna spelningar, när jag var 13, 14, 15. Annars är det tyvärr inte mycket. Det kommer många musiker därifrån, tack vare att det är en bra kulturskola och estetprogram. Men alla flyttar ju. Det finns inte så många ställen att spela på, det är typ bara Satin. Där har jag varit mycket.

Jag tänker på till exempel Göteborg och Håkan och alla hans fans där som han betyder så otroligt mycket för. Behöver man någon som sjunger om där man växer upp?

Nja, det har gått bra för mig och jag har inte haft någon. Men det känns lite extra när man kan relatera till platser. Det var lite sorgligt när jag gjorde spellistan till Aftonbladet och satt och letade efter artister och bara… Det finns inga stora.

Lyssnade du mycket på hardcore när du växte upp?

Ja, i högstadiet tyckte jag att det var coolt. Då var jag lite emo också. Ett av mina favoritband var Blindside, det är väl inte så himla hårt egentligen, men det räknas väl. Sedan var det några som hette Flyleaf, det är också lite på gränsen. Det är nog för poppigt.

Vad hände sen?

Jag började spela piano, vilket är lite tråkigt att säga, men det var det första jag gjorde. Sen kom jag på att jag skulle börja sjunga, så jag började på kulturskola, gick musik/estet på gymnasiet, sjöng i körer och sånt. Under den tiden började jag skriva mycket, och sista året skulle jag göra ett projektarbete i gymnasiet. Då köpte jag lite hemmastudiogrejer, började spela in och hade min första solokonsert med band och allt. Det tyckte jag var askul, så sen fortsatte jag på det spåret. De senaste tre åren har det mest varit fokus på att bli bra på att producera och allt det där.

Foto: Hanna Nyström

Du har sagt förr att du gjorde minimalistisk musik tidigare, men numera gör du i stället raka motsatsen. Vad är det med maximalistisk pop som tilltalar dig?

Dels är det väldigt kul live, vilket jag kanske inte sitter och tänker på i studion, men det är kul att spela saker som liksom är så fett att det känns i kroppen. Jag antar att det är likadant när man lyssnar. Min första EP var väldigt plottrig, med små snälla ljud, ett helt annat sound. Det var i princip det första som jag producerade själv, så att jag har blivit mer maximalistisk har att göra med att jag har utvecklats. Jag har velat testa nya saker.

Och så kan du inte välja vad du ska ta bort, så du tar med allt i stället.

Precis!

Tre av låtarna på EP:n är väldigt explosiva, de två singlarna och så avslutningslåten Närke. Hur kom den sista till?

Närke skrev jag i januari förra året, innan Anekdoter. Även om jag har proddat klart den först nu så kan man lyssna på den första prodden som jag gjorde och märka att det är där det nya soundet börjar. Utåt sett kanske det började med Anekdoter, men för mig så började det med Närke. Jag skrev den när jag hade varit i Örebro och Kumla på hemvändarfest och blev lite traumatiserad efter att ha träffat alla gamla spöken som var där. Det var då jag började skriva en massa om Örebro, som en startpunkt. Sedan blev det bara fler och fler referenser dit.

Många har beskrivit dig som vemodig i din musik. Varför är det så? Är du vemodig?

Jag tror att jag alltid har skrivit om saker som varit dåliga. Det är liksom aldrig att jag satt mig ner och skrivit en låt som är pepp. Jag är ju inte bara vemodig, men när jag började skriva musik i högstadiet och gymnasiet så var jag väldigt inåt och introvert och behövde skriva av mig. Jag hade så svårt att prata om saker. Då var det skönt för mig att ha ett sätt att uttrycka allt som jag inte vågade prata om. Sedan har väl det där hängt i.

Spelade du upp de låtarna för folk?

Ja, det gjorde jag. Av någon anledning var det inte jobbigt att sjunga om sakerna, trots att jag inte vågade prata om dem. När jag sjunger om något så får texten vara hur fan som helst och jag får vinkla saker precis hur jag vill. Folk kan förstå eller inte förstå.

Jag tänker att det är revanschlystet att få sjunga om något som man aldrig skulle kunna tänka sig att prata om. Är det så för dig också? Söker du revansch med din musik?

Lite så är det faktiskt. Det är som att man kan skriva nu om situationer som man i efterhand känner att “här borde jag sagt ifrån”. Om jag skriver om det nu så blir det som att jag säger ifrån i efterhand. Det blir ett sätt att deala med saker.

Vad gör dig vemodig som person?

Jag tror att jag kan uppfattas som vemodig för att jag är ganska blyg. Eller jag inte så blyg, jag är mer laidback. Och lite blyg. Jag är inte en person som går in i ett rum och tar en massa utrymme.

Du är en lyssnare?

Haha…

En drömmare?

Precis. En blandning kanske.

En av dina nya låtar är en cover på The Tough Alliance. Vad är det som du har tagit ut från deras Koka-Kola Veins och in i din Koka-Kola själ?

Jag ville att den skulle vara skitig. Låten är bråkig, kaxig och full av hybris. Det var kul att översätta.

Vill du vara bråkigare?

Haha, jag vet inte. Lite bråkigare är jag väl nu jämfört med tidigare i alla fall. Jag får kanske ta med mig det där baseballträet upp på scenen framöver.

Är Koka-Kola Veins en låt som du har lyssnat på som liten?

Nej, faktiskt inte. Jag är sjukt efter, det är bara de senaste åren.

Jag tänker att Stockholms indieklubbar gärna kör den varje kväll.

Det undgick mig. Jag flyttade till Stockholm när jag var 19, men har varit ute så himla lite. Jag sitter bara på Carmen och sånt och dricker billig öl. Och så går jag på spelningar. Jag har nog aldrig varit ute och dansat i Stockholm, på fyra år. Det borde vara dags.

Oj, okej. Du kanske hör dig själv på dansgolvet.

Haha, ja! En gång hörde jag mig själv på Max, det var en jättekonstig miljö att göra det på.

Hur många gånger har du blivit liknad med Veronica Maggio?

Åh, för många i alla fall. Det börjar bli lite tjatigt. I början tänkte jag bara “vafan, det är inte ens likt”, men vi har väl ganska lika röster. Jag kan förstå om folk tänker det när de hör mig första gången, men i hur musiken låter för övrigt så kan jag verkligen inte förstå. Om man jämför hennes produktioner med mina så är det helt olika. Så jag blir lite “åh, sluta håll på”.

Det är väl mest en brist på referenser. Nu har jag fått höra lite mer i alla fall, typ Little Jinder, men det känns också rätt långt borta från vad jag gör. Det har kommit många fler tjejer på svenska nu och för några år sedan så var det rätt tomt. Mina andra tjejkompisar som gör musik får höra samma sak: Veronica Maggio och Little Jinder varje gång.

Vilken är din mest lyssnade låt någonsin?

Oj, vad svårt. Säkert nån låt av Bon Iver.

Också en vemodig artist. Vilken är din bästa glada låt då?

Breakbot, vad heter den… Baby I’m Yours, den gör mig glad. Det var det första jag kom på nu bara.

Vad händer framöver?

Nu är jag sugen på att börja jobba på ett större projekt, typ ett album. Vi får se vad som händer, men jag tror att det borde vara dags för det snart. Den senaste tiden har jag varit så fokuserad på Närke att jag inte hunnit skriva någonting nytt, så jag tänkte börja med det i sommar.

Kommer du någonsin skriva en lycklig låt?

Kanske någon gång, om jag får slut på saker att skriva om. Eller om jag blir trött på mig själv, då kanske jag skriver något lyckligt. Eller så börjar jag skriva åt andra.

Vem skulle du skriva åt om du fick välja fritt? Veronica Maggio kanske?

Precis, vi har lite samma röstomfång, så det funkar nog. Alltså, det där är ingenting som jag är sugen på alls egentligen. Men det kommer väl när jag tröttnar på mig själv. Jag har inget bra svar. Zara Larsson kanske? Det får bli en lycklig låt till Zara Larsson.